Nätet som hot, möjlighet och tidstjuv

by Oline Stig on 2011/11/30

Det har varit intressant att följa diskussionen om journalistik de senaste veckorna. Allt började med att mediesajten Ajour lanserades och att en av grundarna, Emanuel Karlsten, myntade meningen som fick det så kallade gammelmedia att gå i taket: ”Jag tror att alla är journalister.”

”Alla är journalister om alla är frisörer”, replikerade Aftonbladets krönikör Fredrik Virtanen och snart debatterades frågan överallt. Amatörism kontra demokratisering, mångfald kontra enfald, journalistisk objektivitet och integritet kontra läsarinflytande, ytlighet och snabba klick kontra sammanhang och djup. Och hur ska journalister försörja sig när papperstidningarna går i graven och journalistiken blir allas egendom? Från kulturfronten hakade DN:s teaterkritiker Leif Zern på tåget, något sent, och skrev ett debattinlägg där han förfasade sig över utvecklingen i allmänhet och kritikens ställning i synnerhet, när ”bloggprosan”, historielösheten och dumheten breder ut sig i texter som bara blir kortare.

Expressens teaterrecensent Margareta Sörenson replikerade att Zerns dystra lägesbeskrivning inte riktigt stämmer. I själva verket erbjuder nätet ofta mer utrymme för reflektion och kvalificerad kritik än papperstidningarna. Hon tog som exempel hur hon tvingats stryka i sin senaste teaterrecension inför publiceringen i pappersutgåvan. Passagerna om Molières uruppförande föll bort.

”Tryckta medier står på tå inför en oviss framtid”, skriver hon och menar att man bör se möjligheterna istället för hindren med de digitala medierna. Bloggarna kan visst vara en del av den seriösa och nyanserade kritiken.

Så där håller det på. Argument för och emot, åsikter som stöts och blöts.

Min enda säkra slutsats, efter att ha tillbringat en halv dag med att googla runt i journalistikdebattens vågor och efterdyningar, är att nätet är fruktansvärt tidskrävande. Jag nöjer mig inte med att läsa artiklarna som rör ämnet: jag tar en sväng in på facebook, jag kollar mina mejl, jag hamnar på konstiga ställen av en slump, en del intressant, annat bara blaha. När jag släckt ner datorn har jag en vag känsla av att vara bestulen. På värdefull tid.

Jag minns en sak som Kristina Lugn sa en gång på ett seminarium – det var en sån där mening som bara hon kan kläcka ur sig – på tal om ingenting.

”Distraktionen är dödens syster.”

Jag tror hon har rätt. Jag oroar mig inte för journalistikens framtid. Jag är mer rädd att min hjärna drunknar i all information, att den skrumpnar till slut av allt den tvingas sortera. Medan tiden rinner iväg och livet, det verkliga, pågår någon annanstans.

OLINE STIG

{ 2 comments }

kf06766 January 2, 2012 at 13:42

Ett brev til min kvävande känsla http://wpmu.mah.se/kj11grupp1/?p=119

m11k6841 February 13, 2012 at 13:05

Min mamma har aldrig rört en dator, hon är inte äldre än 60 år och inte dummare än någon annan så hon hade lika gärna kunnat lära sig att betala räkningar, googla, maila, läsa tidningen osv – allt det där som vi dagliga användare inte förstår hur vi skulle klara oss utan.

I julas när jag och min lillebror var hemma studerade jag mamma som satt vid sitt skrivbord medan jag låg i soffan med datorn på magen (lillebror i sin säng i samma position). När jag hade skummat igenom 5 olika nyhetssidor samtidigt som jag hade kollat facebook, twitter, mail och bloggar så satt mamma fortfarande vid skrivbordet och läste SvD. Jag kommenterade mammas lusläsande med att säga att det var onödigt och att det vore mycket bättre om hon lärde sig Internet och då kunde välja vad och hur mycket hon ville läsa. Hon svarade att hon inte vill stirra på en skärm och varken läsa mer eller mindre än det här. Det sorgliga var när hon började att ta upp delar ur hennes pappersversionen för att höra vad jag hade att säga och att jag var gång tvingades att googla rubrikerna och läsa om artiklarna. Jag som just hade läst (eller sett?) så mycket!

Jag tror att många gläds åt papperstidningens eventuella död och Internets fantastiska möjligheter. Internet är fantastiskt, det göder oss med information och rubriker och reklam men det är likväl otroligt läskigt då Internet överöser oss med så mycket att vi tvingas sortera och ofta missar det mesta. Istället för att ta sig den där tiden, titta igenom tidningen och läsa vad journalisterna har skrivit för oss väljer vi att snabbt spana in Expressen-appen under föreläsningen där det ofta blir en sträng blick av läraren och att telefonen stängs ner. Det är nog vanligt att den där rubriken som precis öppnades och aldrig hann läsa aldrig tas upp igen utan man tänker nog ofta “nu har jag kollat, sen går jag vidare till nästa”.

Elvira Fridell-Ekwall

Comments on this entry are closed.

{ 9 trackbacks }

Previous post:

Next post: