Gong fu?

by Anders E Larsson on 2012/02/20

Göran Rosenberg, som i går debuterade som krönikör i Sveriges radio P1:s program Godmorgon, världen!, gav runt millennieskiftet ut en intressant bok med många träffsäkra iakttagelser om journalistikens väsen och dess former: Tankar om journalistik. I boken framhåller han bland annat ämnets vägledande och opinionsbildande element.
 
Till det kan man gott lägga det emellanåt föraktade begreppet folkbildning – att man faktiskt kan lära sig något nytt av att ta del av medieutbudet; inte bara få triviala plattityder bekräftade eller få information med tvivelaktig densitet pressad mot sig (läs chockrapporter, författares rakade underarmar, kändisexpertis osv). “Journalistiken har traditionellt haft något att säga, men inte nödvändigtvis något att sälja. Läget inom dagens kommersialiserade medievärld förefaller snarast vara omvänt”, menar Rosenberg.
 
Massmedierna som en underhållningsvara bland andra, med andra ord. Redan 1997 ställde sig Maria-Pia Boëthius den i sammanhanget relevanta frågan om journalistiken verkligen ska vara en handelsvara. Hur fjärmar vi oss då från journalistikkommers och närmar oss journalistikkompetens?
 
“Gong fu” refererar till en person som uppnått skicklighet inom sitt gebit efter intensiv träning och erfarenhet (gong=skicklighet, fu=person). Uttrycket går att applicera över hela yrkesskalan, varken lokalvårdare eller läkare undantagna. Tiden är kommen för att komplettera begreppet gonzojournalistik med “gong fu-journalistik”, och därmed slå fast detta: Att det precis som i andra yrken krävs vissa färdigheter och egenskaper – inte minst etiska. Ett aktuellt etiskt ställningstagande, som den av tradition upphovsrättshävdande journalistkåren måste ta ställning till, är till exempel om det är förenligt med journalistrollen – i yrket eller privat – att ladda ned upphovsrättsskyddat material från nätet. Eller baktala, förtala, offentliga personer, som man gjorde – gör? – på Alexander Bards ökända interna mejllist Elit (http://www.dn.se/kultur-noje/ubermobbning-pa-natet).
 
För att bedriva gong fu-journalistik måste man åtminstone behärska två för yrket specifika huvudplan, som är giltiga för alla journalistiska uttrycksformer. Nyckelord är respekt, personligt ansvar och förmåga att lägga sig på rätt nivå. Enkelt strukturerat ser grunden för journalistiskt arbete ut så här:
 
1. a) Möte mellan två människor. b) Möte mellan journalist (yrkesroll) och intervjuperson (journalistens arbetsmaterial/faktabrunn).
 
2. a) Förmåga att förstå hur den berättelse som tonar fram ser ut – dess övergripande känsla (oavsett vilken uppfattning man hade innan). b) Förmåga att göra denna känsla rättvisa med språket/bilden (det vill säga en journalists främsta kommunikationsverktyg).
 
Schlagersuccén Björn Ranelid ställde sig för övrigt en gång i tiden tveksam till användningen av yrkestiteln författare i samband med Magdalena Graaf och Carolina Gynning. “Det är lustig att tro att man är författare bara för att man har skrivit en text”, säger han, och fortsätter: “Om jag hade varit murare hade jag inte velat att någon amatör, som aldrig har murat, men som kletar lite murbruk någonstans kallar sig samma sak”.
 
Gong fu, alltså – även något för journalistkåren att ta till sig.
 
Anders E Larsson
 

Previous post:

Next post: