Ett spännande läsår ligger framför oss och jag ser fram emot att träffa dig vid vårt första seminarium här i Malmö 6 och 7 september. Under två dagar läggs grunderna för den fortsatta undervisningen och du får möjlighet att stifta bekantskap med våra handledare och ta del av terminens första gästföreläsningar.

Schemat för dagarna hittar du här och vi vill särskilt puffa för föreläsningen med den iranska fristadsförfattaren och medborgarrättsaktivisten Parvin Ardalan som berättar om hur det är att arbeta som kvinna och journalist i ett land hårt präglat av censuren.

Genom författaren och forskaren Oscar Hemer får vi en introduktion till kulturjournalistikens bakgrund och plats på kartan i dag och via journalisten och kolumnisten Anders Mildner närmar vi oss framtiden och de nya möjligheterna för journalistiken. Läs gärna in dig på de medverkande föreläsarna och gör dig beredd att ställa frågor.

Litteraturlistan för läsåret hittar du i vår kursplan och inför vårt första möte vill vi gärna att du särskilt läser antologin Kulturjournalistikens gränser Oscar Hemer och Malena Forsare (red.) (2010) H:ström som kommer att ligga till grund för terminens första uppgift.

Försäkra dig dessutom om att du har möjlighet att närvara vid läsårets totalt fem seminarier här i Malmö. Kursen utgår från ditt aktiva deltagande som student, inte bara som skribent utan också som kritisk läsare och diskussionspart och mycket av det som sker på plats under seminarierna går inte att ta igen i efterhand. ‘

Här finner du programmen för seminarierna

Många har sökt kursen och känner du att du av någon anledning vill avstå din plats är vi tacksamma om du meddelar oss så snart som möjligt, så att vi har möjlighet att kalla en reserv till terminsstarten.

Väl mött i Malmö i september!

Boel Gerell
Kursansvarig – Kulturjournalistik
E-post: boel.gerell[at]mah.se

Vem är kulturtanten och vilka chanser har hon på en modern datingsajt? Finns det några hållbara alternativ till slit-och-slängkulturen? Är den svenska jämlikheten så mycket bättre än den japanska? Och vad händer egentligen i en före detta sardinfabrik i Bergen? Detta och mycket mer utforskas i femton aktuella kulturreportage, skapade av studenterna som läst Kulturjournalistik 11/12. Läs och lyssna!

För ett par år sedan ingick jag i en undersökning på SCB om kvinnors arbetsliv. Av någon anledning älskar Statistiska Centralbyrån att ringa upp mig mitt i middagen, och av någon anledning kan jag aldrig säga nej. Den här undersökningen var av det mer ambitiösa slaget, ett batteri av frågor som skulle besvaras en gång varannan månad under ett år (jag utlovades en biobiljett för besväret). Och den visade sig vara djupt deprimerande. Frågorna var desamma varje månad: ”Arbetar du på kvällar och helger? Hur många timmar? Upplever du att din lön motsvarar din arbetsinsats? När fick du senast en utbildning betald av din arbetsgivare? Erbjuder din arbetsgivare friskvård, sjukvård, psykologhjälp?”
Ni kan tänka er hur svaren lät. Det spelade ingen roll att jag sa att jag inte hade någon arbetsgivare, formuläret gick inte att ändra på. Och jag fick plötsligt min arbetssituation obehagligt blixtbelyst. Till slut struntade jag i att svara när SCB ringde för att slippa känna mig så genomusel. Istället började jag på allvar rannsaka min situation som frilansskribent.
Arbetsbelastning? Ojämn. Ibland har man för lite att göra, ibland upp över öronen. Svårigheten att planera sin arbetstid till ett jämnt flöde har att göra med att man oftast inte har råd att säga nej till uppdrag som frilans. Om man är knuten till en kulturredaktion som kritiker får man finna sig i att ibland drunkna i arbete och ibland stå utan.
Arvoden? Både Journalistförbundet http://www.arvodesguiden.se/ och Sveriges författarförbund http://www.forfattarforbundet.se/sff/main.nsf/2/2020/ har rekommendationer för vad man bör ta betalt för sina artiklar. Dessvärre är det nästan ingen som följer dem. Med jämna mellanrum höjs röster för att förbättra arvodesläget, både från fackligt håll och från enskilda skribenter. I grund och botten tror jag att frågan är större än sig själv: den handlar ytterst om hur kultur och humaniora värderas i samhället. Varför får en tekniknörd som skriver en fackartikel om ett nytt operativsystem bättre betalt än en konstrecensent? Varför tjänar en frilansande ekonomijournalist mer än en kulturjournalist? Och varför lever den seglivade myten kvar om att människor som sysslar med kultur tycker att jobbet är så himla kul och kreativt att de inte behöver försörja sig? Kort sagt, alla vill ha kultur men ingen vill betala för den.
Ändå: ingen orsak till förtvivlan, visst går det att klara sig ekonomiskt även som frilansande kulturjournalist. Nyckelordet är växelbruk: många olika slags uppdrag, flera uppdragsgivare och bredd i verksamheten.
Egen firma? Har de flesta frilansar och det är inte så krångligt som det låter. Alla gör olika, själv är jag en ganska oorganiserad företagare. Jag samlar alla kvitton i en skokartong och sorterar dem vid årets slut (alltid samma fasa dagarna före kvittoredovisning och samma lättnad när den är avklarad), sen skickar jag dem till revisorn, tillsammans med kontoutdrag och fakturor.
Mer om att starta enskild firma, om arvoden och om frilansandet i praktiken får ni veta den 25 maj, när Anders och jag ska hålla en föreläsning i ämnet med efterföljande frågestund. Då ska vi också gå igenom hur man söker jobb, vart man skickar sina texter och så vidare.
Statistiska Centralbyrån gav upp efter en tid och slutade ringa. Jag passade nog inte in i deras mall. Och jag kom på att jag hade känt mig bättre till mods om frågorna hade varit annorlunda formulerade. ”Trivs du med att arbeta på helgerna? Är det skönt att slippa en sur chef? Gillar du att sova på morgnarna? Har du ett roligt och givande jobb?”
Jag svarar ja på allt. Hej på er, nu går jag ut i vårsolen!
OLINE STIG

Vad kan skrivas? Gestaltas och tyckas? Och vad är förtal egentligen? Ett rakt svar på den senare frågan levererade Lunds tingsrätt i förra veckan när de dömde gatukonstnären Dan Park till böter och villkorlig dom för att ha avbildat Afrosvenskarnas riksförbunds Mamodou Jallow som slav i kedjor och bojor. Collaget kombinerades med texten ”Vår negerslav är bortsprungen” och rätten bedömde såväl bilden som texten som ”mycket kränkande” för Jallow.

Ett tydligt ansikte och ett tillmäle med historiska referenser; slav, en människa som inte äger sig själv, är ingen. Kontrasten blev desto större i och med att Mamodou Jallow i högsta grad är någon, ett känt namn med en stark röst, en företrädare för en stor grupp svenskar med afrikanska rötter. Också placeringen av bilden hade betydelse, att den klistrades på elskåp i den offentliga miljön, svår att undgå för var och en som rörde sig genom stadens centrala delar.

Ett klart fall av brottsligt förtal, men också en fråga om var och vem och hur. Dan Park har under många år producerat bilder med liknande innehåll och ett urval av dessa bilder publicerades 2009 i samlingsvolymen ”Sieg” utgiven av Bokbål förlag och formgiven av Magdalena Nordin. Arbetet var en del av Nordins magisterutbildning på Konstfack och boken kan bland annat köpas på Moderna museet och Malmö konsthall.  Händer något med Dan Parks bilder när de flyttas från den offentliga miljön, in bakom de etablerade konstinstitutionernas skyddande omslag? Är förtal fortfarande förtal? Var går gränsen mellan konstnärlig frihet, tryckfrihet och en åtalbar kränkning?

Ett exempel på en konstnärlig gestaltning som accepterats av medierna som en sanning är boken ”Felicia försvann”, skriven av pseudonymen Felicia Feldt. Ingenstans i boken står Anna Wahlgrens namn nämnt, ändå läses boken som en självbiografisk berättelse skriven av en av hennes döttrar. I kraft av pseudonymen och etiketten – en berättelse – får författaren stor frihet över sitt material. Exempelvis låter hon mamman dö i slutet av boken. Kan detta upplevas som kränkande för Anna Wahlgren? Alldeles säkert. Kommer boken att prövas i domstol, som ett möjligt fall av förtal? Förmodligen inte. Boken är en berättelse, namnen är fingerade, allt är inte sant. Anna Wahlgren är fortfarande vid liv om än med den offentliga bilden av sig själv i spillror.  

Boel Gerell

Det har varit intressant att följa diskussionen om journalistik de senaste veckorna. Allt började med att mediesajten Ajour lanserades och att en av grundarna, Emanuel Karlsten, myntade meningen som fick det så kallade gammelmedia att gå i taket: ”Jag tror att alla är journalister.”

”Alla är journalister om alla är frisörer”, replikerade Aftonbladets krönikör Fredrik Virtanen och snart debatterades frågan överallt. Amatörism kontra demokratisering, mångfald kontra enfald, journalistisk objektivitet och integritet kontra läsarinflytande, ytlighet och snabba klick kontra sammanhang och djup. Och hur ska journalister försörja sig när papperstidningarna går i graven och journalistiken blir allas egendom? Från kulturfronten hakade DN:s teaterkritiker Leif Zern på tåget, något sent, och skrev ett debattinlägg där han förfasade sig över utvecklingen i allmänhet och kritikens ställning i synnerhet, när ”bloggprosan”, historielösheten och dumheten breder ut sig i texter som bara blir kortare.

Expressens teaterrecensent Margareta Sörenson replikerade att Zerns dystra lägesbeskrivning inte riktigt stämmer. I själva verket erbjuder nätet ofta mer utrymme för reflektion och kvalificerad kritik än papperstidningarna. Hon tog som exempel hur hon tvingats stryka i sin senaste teaterrecension inför publiceringen i pappersutgåvan. Passagerna om Molières uruppförande föll bort.

”Tryckta medier står på tå inför en oviss framtid”, skriver hon och menar att man bör se möjligheterna istället för hindren med de digitala medierna. Bloggarna kan visst vara en del av den seriösa och nyanserade kritiken.

Så där håller det på. Argument för och emot, åsikter som stöts och blöts.

Min enda säkra slutsats, efter att ha tillbringat en halv dag med att googla runt i journalistikdebattens vågor och efterdyningar, är att nätet är fruktansvärt tidskrävande. Jag nöjer mig inte med att läsa artiklarna som rör ämnet: jag tar en sväng in på facebook, jag kollar mina mejl, jag hamnar på konstiga ställen av en slump, en del intressant, annat bara blaha. När jag släckt ner datorn har jag en vag känsla av att vara bestulen. På värdefull tid.

Jag minns en sak som Kristina Lugn sa en gång på ett seminarium – det var en sån där mening som bara hon kan kläcka ur sig – på tal om ingenting.

”Distraktionen är dödens syster.”

Jag tror hon har rätt. Jag oroar mig inte för journalistikens framtid. Jag är mer rädd att min hjärna drunknar i all information, att den skrumpnar till slut av allt den tvingas sortera. Medan tiden rinner iväg och livet, det verkliga, pågår någon annanstans.

OLINE STIG

Programmet för kulturjournalistik seminarium 3 (ht 2011) är nu uppe på siten Se Seminarier. Detta seminarium föreläsnigar bla. Ingrid Elam om Essän som litterär och kulturjournalistisk genre, Oscar Hemer om Kulturjournalistik mellan litteratur och forskning och Fredrik Pålsson om Radion som kulturjournalistiskt medium. Dessa föreläsningar kommer streams live här på KJK3 portalen.

Väl mött Micke Rundberg

Det finns ett stort problem med konsten i dagens samhälle: den tar inte ställning. Resultatet är att ett förändringsunderskott har lagt sina anemiska, hämmande händer över allting. Ingenting är satt i rörelse. Konsten verkar inte ha några andra ambitioner än dess upphovsmäns/kvinnors högst egocentriska syften, manifestationer för deras privata, onanistiska drömmar om självförverkligande och självhävdelse. Denna drift bejakas utan att de ägnar en tanke på att det som de skapar också bör ha implikationer på samhället runtomkring.

Om man hänvisar till 1900-talets sista decennier, skulle man kunna hävda att de som är födda på 1980-talet var föregångare när det gällde att sätta egot, en halt glänsande ytlighet och bortvändheten i första rummet. Deras globala perspektiv sträckte sig inte längre än till mikrofonen en halv meter framför näsan och det bländande rampljuset. Och då handlade det enbart om att kräka ur sig sin egen förträfflighet med så stora gester som möjligt. Inte en tanke på omvärldens välbefinnande.

Men egentligen är dessa åttiotalistiska tendenser bara en smärre detalj – även fast den är nog så symptomatisk för tidsandan – i den konstnärliga apatins era. Nog för att det till synes kan uppstå häftiga upplevelser när man tar del av i grunden ställningsbefriade konstuttryck (blå dunster och stumt dunder har ju trots allt en förmåga att imponera, om aldrig så tillfälligt) – men sedan då? Varthän leder dessa självgoda pukslag? Ingenstans. De är bara en till intet förpliktigande ouvertyr till en åsiktsfattig navelskådningssymfoni.

Nej, vi måste inse följande: det håller inte. Ty så här är det: konsten ska vara politisk, den ska ta ställning, ta ut riktningen inför framtiden. Den ska drivas av idealism – om inte alltid uppenbart i förstone, så bör den åtminstone till sin natur vara besjälad av tydliga idealistiska ståndpunkter som har som ärende att forma omgivningen i en given, globalt medveten riktning.

Utan detta ärende stelnar alla konstnärliga uttryck i gråa, betydelselösa gester.

Länkar till några aktuella texter i samma ämne:

www.expressen.se/kultur/1.2582916/kulturjobb-ar-byggkultur

www.expressen.se/kultur/1.2597168/rodpepparn-i-radiohuset

www.expressen.se/kultur/1.2599156/immun-mot-paverkan

www.expressen.se/kultur/1.2599164/vardens-varden

Det spännade programmet för kulturjournalistik seminarium 2 (ht 2011) är nu uppe på siten Se Seminarier.  Vi bjuder på föreläsnigar med Ann Herberlein, Oline Stig,  Boel Gerell och Fredrik Pålsson. Dessa föreläsningar kommer streams live här på KJK3 portalen.

Väl mött Micke Rundberg

Ett inspirerande program väntar dig under vårt första möte i Malmö. Just begreppet möte är viktigt i sammanhanget, en dialog där stor vikt läggs vid ditt eget engagemang i diskussioner, textsamtal och redovisningar. För att få ut mesta möjliga av seminarierna exempelvis, ser vi gärna att du läser in dig på de medverkande föreläsarna och förbereder frågor.
Viktigt är också att du inför kursens start läser antologin Kulturjournalistikens gränser (H:ström) där spetsiga frågor ställs om kulturjournalistikens förflutna och framtid, risker och möjligheter. En av de åtta medverkande författarna är kolumnisten och före detta kulturchefen Anders Mildner som vi träffar vid vårt första seminarium. Under seminariet får vi dessutom besök av Per Svensson, författare till en rad reportageböcker och kulturjournalist på Sydsvenskan. Per Svensson har tidigare varit chefredaktör på Kvällsposten och kulturchef på Expressen och har blivit belönad med Stora Journalistpriset och nominerad till Augustpriset.

För att få ut mesta möjliga av Anders E Larssons föreläsning om intervjuteknik rekommenderar vi att du läser Bengt Boks Möte med den andre (Carlssons). Studera dessutom gärna följande klipp och fundera över hur intervjun hade kunnat göras annorlunda: http://youtu.be/46i29qQYkyA

Fler länkar och förslag på texter att läsa kan dyka upp på denna sida mot slutet av sommaren – så gå gärna in då och då och håll dig uppdaterad.

Seminarium 1 program (Alla kommande seminaruim kommer finnas under fliken Seminarier)

Väl mött i september!

Boel Gerell (Kursansvarig)