Varje gång jag hör ordet frilans tänker jag på riddare. En fri lans, som inte är köpt, som inte ingår som legosoldat i någon armé. Utan någon som tar strid för en sanning som han eller hon tror på. Ja, jag vet det kanske leder tankarna till en don Quijote figur. Men alla associationer är bättre än de som skapas av regeringens mantra “envar sin egen entreprenör”.
För frilans som journalist har jag visserligen inte varit, men jag har varit egenföretagare i tolv år. Och en sak kan jag konstatera att utan engagemang, ja rent av passion går det inte. Det är knappast något man ägnar sig åt som alternativ till en vanlig anställning – det är något man gör för att man måste, för att man vill, för att få utlopp för en inre drivkraft. På samma sätt som rapsen varje år drar sin stolta lans och blommar för fullt. Och, ja där är en av alla fördelar med att vara sin egen – ingen låser in dig på ett dammigt kontor när rapsen doftar som allra godast.
Comments on this entry are closed.