Varje gång jag hör ordet frilans tänker jag på riddare. En fri  lans, som inte är köpt, som inte ingår som legosoldat i någon armé. Utan någon som tar strid för en sanning som han eller hon tror på. Ja, jag vet det kanske leder tankarna till en don Quijote figur. Men alla associationer är bättre än de som skapas av regeringens mantra “envar sin egen entreprenör”.

För frilans som journalist har jag visserligen inte varit, men jag har varit egenföretagare i tolv år. Och en sak kan jag konstatera att utan engagemang, ja rent av passion går det inte. Det är knappast något man ägnar sig åt som alternativ till en vanlig anställning – det är något man gör för att man måste, för att man vill, för att få utlopp för en inre drivkraft. På samma sätt som rapsen varje år drar sin stolta lans och blommar för fullt. Och, ja där är en av alla fördelar med att vara sin egen – ingen låser in dig på ett dammigt kontor när rapsen doftar som allra godast.

Lisbeth skriver i inlägget Bong i kulturjournalistiken om hur liten “kultureliten” i Sverige är, hur de inblandade ofta känner eller känner till varandra. Problem uppstår med trovärdigheten när till exempel en kritiker recencerar en författarväns nya bok.

Jag kan bara hålla med. I Norge, där jag bor, är miljön ännu mindre. Det tydligaste exemplet är förlaget Aschehougs årliga trädgårdsfest i Oslo, där alla som vill ha en roll att spela i litteraturnorge bör infinna sig.

I teorin finns ett demokratiskt ideal, som ibland befinner sig långt ifrån verkligheten. Naiv är den som tror att det är de “bästa” författarna som får mest uppmärksamhet i media, som blir prisbelönade och som får garantistipendium av staten. Visst finns det bra författare som också får uppmärksamhet. Men kändisfaktor och “nätverkande” är naturligtvis en fördel, i skandinaviska litteraturcirklar som i fransk politik.

Vad är lösningen? Att samla kritiken under en gemensam pseudonym, som restauranttestarna, så som Lisbeth frågar sig? Det är logiskt att en restaurantkritiker är anonym, eftersom om restauranten vet vem hon/han är skulle kunna få lite “extra” uppassning, och gå före andra gäster. Upplevelsen skulle inte representera gemene mans upplevelse av restaurantbesöket.

Men den stora nackdelen är att även om kritikern är anonym så kan hon/han naturligtvis ändå vara partisk. Bättre i så fall att läsaren får reda på eventuella förbindelser mellan författare och kritiker. I skånepressen kallas ibland in externa recensenter, som när författaren i fråga jobbar på den egna redaktionen. Mitt förslag är att använda sig av fler externa recensenter. Varför måste man, med dagens tekniker, befinna sig i samma stad? Kanske de externa recensenterna till och med skulle kunna bo i ett annat land?

Sitter på tåget och bläddrar i tidningen jag har framför mig. Fortsätter sedan genom
diverse dagspress och skvallerblaskor som glömts eller lämnats kvar på det lilla
tågbordet. plötsligt slås jag av en insikt. Större delen av de krönikor jag läser eller ögnar
igenom är skrivna av så kallade kändisar. Ja, nu syftar jag naturligtvis inte på kändisar
inom jornalistkåren eller personer som på annat sätt blivit kända för sin vassa penna
utan (helt vanliga?) sångerskor, skåddespelerskor, bloggerskor (nåväl, de skriver säkert
vasst ibland) och på annat sätt kända personer som inte har något med professionellt
skrivande att göra. en efter en poppar de upp, sida efter sida, med fyndiga rubriker
och “samhällssociala iakttagelser”. Jag har velat bli journalist spå länge jag kan minnas.
Gått den långa vägen med diverse inriktade universitetskurser och här sitter jag nu och
tittar igenom publicerade texter från människor som (vad jag antar) aldrig gått en enda
kurs i att skriva. många av dem har säkert aldrig ägnat journalistyrket en tanke. jag har
ända sedan jag berättade om mitt drömyrke fått höra att det kommer bli tufft, det är en
hård bransch med små chanser att få jobb. Ja, inte undra på det när de jobb som finns
ges till helt (inom ämnet) obildade människor. Jag förstår tidningarna. man kan inte
sticka under stol med att kändisar i tidningarna lockar läsare. Folk i största allmänhet
tycker det är mer intressant att läsa opm vad Charlotte Perrelli tycker om en viss sak
än vad helt vanliga Eva Svensson anser om detsamma. De journalister som ändå
lyckas få kändisstatus, oftast genom att ge ut en bok vid sidan av journalistiken, och
på så sätt har lyckats göra sig läsvärd hos gemene man sitter nog dock säkert på sin
skrivarstol, men de är få. Jag förfasas, avundas, blir lite arg och funderar samtidigt på
vilken alternativ bana jag ska ge mig in på istället för att få mitt drömjobb. Sångerska?
Skådespelerska? Eller ska jag helt enkelt hoppas på att Sverige har plats för fler Maria
Svelands och Nina Björks? Jag hoppas helt klart på det sistnämnda.

Min familj är på intet sätt bakåtsträvande antifeminister. Snarare röstar de på Fi och
tycker att tvångssterilisering är förkastligt. Ändå sitter vi nu för tredje kvällen den
här veckan och diskuterar bebreppet “hen”. De kan för sitt liv inte förstå varför alla
könsroller ska läggas åt sidan och varför de stackars små pojkar och flickor som
växer upp idag ska behöva känna sig könslösa eller helt enkelt skämmas för det kön
de, de facto, är födda till. Återigen sitter jag svettig och upprörd och försöker förklara
samma sak för dem som kvällen innan. Det handlar inte om att barnen ska tappa
hela sin identitet, det handlar om att de ska få en identitet eller ett “jag” att identifiera
sig med som inte är kopplat till kön eller genus. Det handlar om att en barnbok ska
kunna beskriva ett barn inte ett kön. Det handlar om att vi ska lyckas se förbi alla
de föreställningar och förväntnigar som kommer med orden pojke och flicka. Det
handlar om att ha ett begrepp som innefattar alla barn, oavsett fysiska (eller psykiska)
förutsättningar och att på så sätt kunna prata om dem för dem de är. Att vissa kommer
att dra begreppet för långt (enligt min mening) är möjligt men ni som är emot “hen” och
kämpar med näbbar och klor för att hålla det borta, till er vill jag säga: barn ska inte bli
könslösa. De har biologiska skillnader men förrutom dem kan vi väl försöka uppfostra
dem med lika mycket kärlek, peppa dem lika mycket och behandla dem lika så att de
inser att de är lika mycket värda oavsett om de är födda som flicka eller pojke. Kan vi
inte låta dem vara barn som läser om ett annat barn utan att det ska spela någon roll.
låt barnen få vara och identifiera sig med hen!

Jag har precis missat ett tåg. Inte nog med det, jag har behövt ägna eftermiddagen åt en konstdiskussion där eoner av tid lagts på att uttolka Edward Saids Orientalismen. Den där gamla klassikern om att, vi i väst ser på Orienten som det andra, som något mystiskt. En värld bestående av slavar och slöjor, moskéer, harem, varma bad, dåsighet och erotik i övermått. Något som vi kan leka med och låta smycka vår vardag. Trams, har jag suttit och tänkt. Saids tankar publicerades första gången 1978, de har väl knappast någon giltighet i vår tid.

Jag hastar in på Espresso House för att få ytterligare en dos koffein. Då, när jag vänder på huvudet ser jag den. Den hånflinande springbrunns gargoylen glaserade i turkos imzrik glasyr. Ett budskap från Orienten, känns det som.  Asch, tänker jag, när byggdes Malmö centralstation. Det var väl någon gång i mitten, slutet på 1800-talet och Saids tankegångar om synen på Orienten estetiska  stilideal kan väl passa för den tiden – men inte för vår tid. Kön är för lång på Espresso House jag väljer ett annat av caféerna på stationen. Och där på disken fångas min blick av Aya Sophia och Blå Moskéen. Snyggt och prydligt i silhuett på burkar med texten ”Orientblends”, ”Orientchic” och ”Heritage of Istanbul”.  Jag avstår från att prova teblandningarna i burkarna. Blänger surt på dem och tänker, ja ja men te har väl alltid förknippats med Orienten att använda den schablonen är väl ändå helt naturligt och ger inte herr Said på något sätt rätt i sina teorier. Jag får mitt kaffe i takeaway mugg och går in på Pocket Shop. Nöjt konstaterar jag att Said idag är så ute att han inte finns i faktahyllorna. Jag övergår till att botanisera bland deckarna.  Det är då jag kapitulerar för Saids idéer. Där ser jag omslaget som minst lika väl som Anders Zorns målning av beslöjade kvinnor i algers hamn säger allt om västerlänningens dröm om Orienten. Det är Barbara Nadels deckare Harem, med titeln placerad i en arabesk och en sensuellt blundande kvinna. Är hon död eller är det bara le petit mort? Jag ger upp, köper Nadels deckare och går och letar efter Agatha Christies Mordet på Orientexpressen också. Saids tankar och drömmen om Orienten lever – även på Malmö Centralstation.

Journalistiken skall vara mer än underhållning finns det de som tycker. Och det är väl en trevlig målsättning. Men vänta nu, om den skall vara mer än underhållning, vad skall detta mervärde bestå av? Ordet folkbildning nämns i debatten och det beklagas lite vagt att denna term numera är smått föraktad. Tja, den som minns sin uppväxt på sjuttiotalet kan nog förstår varför både begreppet folkbildning och tjeckiska dockfilmer kan mötas med om inte förakt så en viss, skall vi säga tveksam uppgivenhet.

De som förespråkar normerande folkbildning från den upplysta eliten ner till de oupplysta massorna, brukar också se ner på fåfängans marknad. Sånt trams! Vi som inte säljer – det är vi som med våra osålda produkter, våra texter som ingen vill läsa, det är vi som besitter den verkliga kompetensen att uttolka sanningen. När den självklara sanningen i själva verket är: Utan kompetens blir det ingen kommers. Förakta det kommersiella gör bara den som saknar kompetens nog för att våga låta kunden själv fatta beslut om vad den vill ha.

Folkbildning behöver inte komma i fotriktiga skor och mahjongkläder (för er som minns det egentligen ack-så kommersiella märke), folkbildning kan faktiskt ske i Disneyform och av kvinnor som ser ut som Blondinbella.
Våga hylla det kommersiella – det finns lika mycket visdom på fåfängans marknad som i asiatiska begrepp som “Gong Fu” Sluta uppfostra läsarna – vi behöver inte normer!

(Respons på Boel Gerell: Frihet, förtal och förpackningar)

En del av oss älskar konsten för dess provocerande-och ifrågsättande karaktär, andra den som är skön att vila ögat på och som inte upprör några känslor. Gott så, men vad är egentligen okej att göra i konstens namn?

Fallet Mamodou Jallow ger mig direkta associationer till Lars Vilks och frågor om vad syftet är ekar i mitt huvud. För samtidigt som jag faktiskt är en av dem som vill att konsten ska vara provocerande och ifrågasättande och jag älskar hur den skildrar vår samtid så tenderar den stundom att bli en slasktratt för att legitimt få något “sagt” om en situation eller person, och det skrämmer mig.
Utmålande, påhopp och förtal är inte alls ovanliga fenomen i dagens konst och rätten att publicera/offentliggöra sina verk tycks gå före våra grundlagar – för det är ju i konstens namn och du har den konstnärliga friheten på din sida…
Å andra sidan, vad hade hänt om vi alla blev som Felicia. Sluga snirklar vi oss förbi etik och moral, lagar och regler men lyckas ändå förmedla ett direkt påhopp. Nej, vet du va. Det får man i alla fall ge den provocerande konsten, den är ärlig. Frågan är bara på vems bekostnad, personen i fråga eller ett helt land?

Mia Andersson

(Svar på Oline Stigs inlägg ” Nätet som hot, möjlighet och tidstjuv ”)

Efter att ha läst Oline Stigs inlägg, har jag funderat kring temat internet, tid – livskvalité. Ofta när vi debatterar internet och dess olika fenomen som facebook, google eller olika onlinespel, diskuterar vi
ofta dessa som om det vore maskinerna, programmen i sig som är beroendeframkallande,får oss slösa bort våra liv framför en skärm, ett liv utan någon som helt livskvalité. För livskvalité är något de flesta människor önskar ha mycket av i sina liv, något vi rent av aktivt söker efter. Det är till exempel en vilja att få högre livskvalité som år 2000 fick dåvarande programledaren Alice Bah att sluta på TV4, kanske är det ett fortsatt sökande som fått Bah att byta arbete flera gånger sedan dess. Politikerna vet också att vi vill ha hög livskvalité. Det är därför som vänsterpartiets nya partledare Jonas Sjöstedt för två veckor sedan tryckte på just detta ord för att förklara vad som är så bra med sex-timmars
arbetsdag när han talade i Sveriges radio p1.

Det finns en hel industri kring vårt behov att skapa livskvalité och lycka i våra liv, som alla motionsformer från styrketräning till zumba, oändligt många böcker i utvecklingspsykologi, för att inte tala om alla böcker, bloggar och hemsidor som tar upp olika hobbyintressen. Alla dessa artiklar ska få oss att må bättre, orka mer, leva längre, för att ge oss mer lycka -mer livskvalité.

Men samtidigt sitter jag här framför skärmen efter flera timmars surfande och funderar på
vart min dag tog vägen, precis som Oline Stig känner jag mig bestulen, kanske är det också en känsla av besvikelse, över att all den tiden inte gav mer. För även om livskvalité är ett begrepp som vi själva måste hitta vår egen innebörd på, är livskvalité i det moderna västerlänska samhället synonymt med att ha
mer, och när jag sitter där framför skärmen hade jag förväntat mig mer, ett dokument som skulle ge mig all information jag kan få. Visst har internet blivit omständigt på grund av mängden röster som vill höras och synas, men samtidigt tycker jag mig finna något väldigt bekant i mitt beteende på internet, en attityd som genomsyrar hela min vardag. För någonstans på mitt livs väg har jag omvandlat mitt motto om att fånga dagen till att alltid fånga allting, så nu drömmer jag inte längre om att ha en liten stuga på landet, utan om en jättevilla vid havet, inte heller kan jag nöja mig med att få ett svar på frågan, som små dunkat i mitt huvud den senaste timmen, istället måste jag veta allt om ämnet, medan jag lägger ut alla mina semesterbilder på facebook. Dessa bilder kommer jag sedan febrilt kolla för att kontrollera antalet gilla-knapp tryck, som av någon anledning alltid är för få.

För mig är det väldigt oklart om internet är beroendeframkallande eller inte, men det blir för mig tydligt att oavsett vad vi söker på nätet, är det klok att tänka på hur mycket det eftersökta är värt för oss, för det kan ta mer tid än  vad som var tänkt.

Vill tipsa om finfina skrivråd från författare och skrivlärare Merete Morken Andersen.

Debutant.nu – intervju

Jag blir glad när jag surfar runt på våra kursbloggar och hittar Angelicas fina inlägg* om tjejtidningen Lotus, en ”ny tidning som provocerar”. Precis som Angelica blir jag lite besviken på att jag sedan inte kan läsa tidningen, den finns varken i butik eller på bibliotek. I brist på annat tittar jag på tidningens hemsida och läser om idén: att göra en typisk Veckorevy-tidning, men där relationsråden riktar sig till tjejer som gillar tjejer:

Alltså, en ung tjej idag som ifrågasätter sin egna sexuella läggning behöver också ett forum där man kan identifiera sig, som i sin tur varken behöver vara politiskt eller tungviktigt.

Och så tänker jag att nej, kanske är problemet att den inte vill provocera? För på vilket sätt är det inte politiskt att uppmärksamma bristen på

Det där uttrycket, ”unga tjejer”, är inget som bara Lotus svänger sig med, det går att hitta lite varstans där tjejers utsatthet kommer på tal. Och visst är det tacksamt, för det låter ju lite extra sårbart när man påpekar att någon förutom att vara ung och kvinna dessutom är… ung, ja. (Att ”ung” redan ligger i betydelsen av ordet tjej verkar ingen ha problem med). Men trots att jag hör uttrycket titt som tätt har ajg aldrig träffat någon som kallar sig själv för just ”ung tjej”. Jag har för mig att det började dyka upp efter Egoboost, Isabella Löwengrips bok med just underrubriken Blondinbellas guide till unga tjejer.

Nu finns Egoboost som tidning också, och konceptet är slående likt Lotus: läsaren förutsätts visserligen (vad jag har förstått) vara straight, men de båda tidningarna delar ändå en skeptisk inställning till de stora tjejtidningarna, Veckorevyn, Cosmopolitan, men använder fortfarande samma format: glansiga omslag, bilder på tjejer med snyggt hår, modetips. Och de delar förstås målgrupp: de unga tjejerna. Egoboost skiljer sig på det sättet att man vill ge ”självkänslatips” istället för bantningsråd, och ha med reportage om kvinnor som har gjort karriär på ett eller annat sätt.

Egoboost genomsyras också, som namnet antyder, av samma anda som i inledningsmeningen i boken med samma namn: ”det skulle vara enklare att bo i Sverige om folk var lite mer egoistiska”. Om den meningen inte beskriver den förhärskande politiska uppfattningen i Sverige de senaste åren så vet jag inte vad. Ändå ser ingen Egoboost Magazine som en pamflett från säg, MUF. Den är bara en tidning för unga tjejer, och så vill den också bli uppfattad.

Fortfarande finns en föreställning om att Politik tar sig uttryck i vad Anders Larsson beskriver: av idealism besjälade konstnärer som tydligt tar ställning. Men att kritisera tjejtidningars heteronormativitet är politik, och att hävda att ”alla borde bli mer egoister” är politik. Att förutsätta att alla unga kvinnor är intresserade av att läsa om det nya läppstiftet är en politiskt färgad syn, och att förutsätta att samma målgrupp inte vill läsa om politik är det definitivt.

Det skulle vara lätt att säga att ”unga tjejer idag” stängs av från politiken. Men när personerna som själva kritiserar kvinnorollen i de stora tjejtidningarna väljer att se sina protester som livsstilsval lägger man krokben för sig själv.

*http://wpmu.mah.se/kj11grupp2/2011/11/29/ny-tidning-som-provocerar/