Hear Hear

Gong Fu

(Respons på Oline Stigs inlägg)

Onekligen har journalistikens förutsättningar och efterfråga förändrats det senaste decenniet. Debatterna om journalistens roll och journalistikens framtid avlöser varandra och den stora fråga om vem som egentligen har rätten att kalla sig journalist upprör många. Alla kan inte vara journalister på samma sätt som att alla inte kan kalla sig advokater eller elektriker menar några.

Då uppstår frågan: Är en persons åsikt viktigare än någon annans? Självklart inte, men vi behöver kvalificerade personer som bearbetar informationen som strömmar igenom alla mediakanaler. Om alla får höras blir det alldeles för mycket information att sålla igenom. Journalisterna gör grovjobbet och plockar ut det som är viktigast och sen kan läsaren forma sig en egen uppfattning utifrån vad som presenterats.

Det är en fråga hur man på bästa möjliga sätt informerar och utbildar – några av journalisktikens viktigaste egenskaper. Får vi för mycket information via nätet är det svårt att gallra bort sådant som är oväsentligt. Istället för att lägga tid på en längre artikel dras vi till kortare inlägg och sugs djupare ner i kommentarsträsket som knappast gör en mycket klokare.

(I respons till Anders E Larssons inlägg)

Konst är svårt. Det är inte meningen att det ska vara lätt. Man ska inte förstå hela innebörden av ett verk vid första ögonkastet. Ett verk har flera underliggande lager och trots att konstnärens avsikt är känd så är det alltid upp till betraktaren för tolkning. Man måste se verket i sitt sammanhang och veta vem som har skapat det och under vilka förutsättningar. Vad har konstnären för bakgrund vilka är dennes åsikter. Ett verk som klarar sig utan detta är förutsägbart och tråkigt.

Anders E Larsson skriver att mycket av dagens konst skapas av egoistiska skäl och att det inte har någon önskan att förändra. Konst måste förändra, eller ha en ambition att förändra. Konst har i uppgift att tolka och förmedla det som finns runt om oss och om man då skapar ett verk utan att ha någon riktig mening, vad fyller det då för syfte? Det betyder inte att ett verk måste vända upp och ner på vår syn på tillvaron för att vara lyckad men den ska åtminstone få betraktaren att fundera och ifrågasätta.

Det är svårt att vara nyskapande i dagens samhälle. Sorlet av masskommunikation och sociala medier överröstar och bedövar. Media och konst har flutit samman. Pressbilder invaderar gallerierna. Vi lever i en medial tid där egot har fått ta större plats än sakfrågan. Personen bakom är viktigare än budskapet, när det borde vara tvärt om. Konst har inte länge samma genomslagskraft trots att kanske fler människor besöker gallerier nu än förr.  Därför måste vi vara mer kritiska mot vad som är konst och inte överanalysera och läsa in budskap i ett ”verk” som inte har något.

Vad tycker ni om debatten runt barnboken “Kivi och monsterhunden” där förlag och författare mottagit ris och ros i radio ( Språket P1) och TV (Debatt) på FB, i tidningar och på nätet? (Flashback kan verkligen stoltsera med ett par riktigt ärkekonservativa  åsikter och personliga påhopp – är jag överraskad?) På FB finns “Kivi och monsterhunden” och författaren Jesper Lundqvist som står bakom sida lägger ut allt som skrivs och tycks om boken. Bra för att få översikt.

Och det jag funderar över är inte om det är bra eller dåligt med begreppet hen (hen är könsneutralt och ersätter ordet han och hon) utan jag förundras över vilka reaktioner ett litet ord kan orsaka och hur onyanserad debatten blir när människor bara hänger sig åt sina impulser?

Skulle vara intressant att höra lite kulturjournalistiska synpunkter på detta.

Angelica Ahlefeldt-Laurvig

Med anledning av mitt tidigare inlägg om provocerande konst och Abigail Sykes svar:

Oavsett hur osmaklig och ful man tycker att Dan Parks konst är så har han uppenbarligen lyckats med att provocerar.

En annan intressant historia pågår just nu med en ung tjej, Hanna Widerstedt, som provocerar med sin blogg. Kolla in på Aftonbladet . Falsk eller äkta?

Angelica Ahlefeldt-Laurvig

Ett förklarande tillägg:

Jag anser att Dan Parks konst är intressant ur det perspektivet att han faktiskt lyckas med att reta upp och skapa reaktioner.  Han agerar i sin samtid och använder de medel som står till buds för att skapa reaktioner. Det vi ser när vi ser Parks konst är vår egen samtid och den är skrämmande. Att Svenskarnas parti betraktar honom som en frihetskämpe gör honom inte automatiskt till rasist och att han inte förneka sådana kopplingar kan mycket väl vara en förlängning av syftet med hans konst. Det är mycket möjligt att Dan Park inte agerar så medvetet som man skulle kunna önska, men han gör det trots böter, hot om fängelse och hård kritik. Vad är det som driver honom? Idioti? Jag vet fortfarande för lite om honom för att kunna döma eller fria, men vi kan vara säkra på att böter inte kommer inte att stoppa honom. Vi kan se honom som en samtida och framtida seismograf.

När känslorna svallar och böter utdöms och samhällsmedborgaren skriker “Detta är inte konst!” och “Allt är inte tillåtet i konstens namn” – först då vet vi att provokationen lyckats vare sig det var en provokation från början eller inte.

Och skrika riktigt högt och slänga tonvis av stenar kan man göra om man bara följer medias rapportering och inte på egen hand skaffa sig en uppfattning om konstverkets kontext. För satt i ett sammanhang blir saker och ting inte så enkla och lätta att fördöma. Så var det med Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo och så är det när det gäller Lars Vilks rondellhundar.

Om detta även gäller Dan Parks konst vet jag inte, men det verkliga brottet begicks inte av konstnären utan av adrenalinstinna studenter på Hallands Nation.

Den verkliga brottslingen var den som krossade Wallins fotografier där hon skildrat kända scener ur Nya testamentet med transexuella och homosexuella som aktörer. Inte konstnären.

Den verkliga orsaken till all uppståndelse runt Vilks hundar var en feg gallerist som inte vågade ställa ut bilderna. Media nosade upp nyheten och vips så var det en riksnyhet. Den verkliga brottslingen i detta fallet är de som ständigt trakasserar och hotar Vilks till livet och gör det omöjligt för Vilks att leva ett normalt liv. Inte konstnären.

Angelica Ahlefeldt-Laurvig

“Frihet, förtal och förpackningar” av Boel Gerell

Det har gått mer än 40 år sedan Per Olov Enquist skrev boken Legionärerna 1968. Boken tog upp den för Sverige mycket plågsamma Baltutlämningen 1946. Det var en mycket ambitiös berättelse om flykten från Lettland till Sverige. Den långa tiden i väntan på deportationen till Sovjet och konsekvenserna för de ofta mycket unga soldaterna. Den säger också mycket om synen på Baltikum och vår egen ambivalens till landet.
Det var mycket intressant att höra utrikesministerns syn på Lettland som en onödig randstat som hotade Sovjets legitima intresse av säkerhet. Dessa ord skulle vara helt omöjliga att säga idag. Ett annat framträdande drag är att de vanliga soldaterna som kom tillbaka till Lettland faktiskt inte blev deporterade till Sibirien utan kunde bo kvar i Lettland och ha en relativt dräglig levnadsstandartd. Eller som en av soldaterna säger; “ert dåliga samvete är ert eget problem, vi har gått vidare med våra liv”. Det krävs en möjlighet att välja för att kunna ha tid och begrunda sin skuld. Sverige valde att utlämna balterna för att det gagnade vårt intresse 1946. Det var av samma anledning Sven Andersson var tveksam att erkänna Estland, Lettland och Litauen. Det hade gagnat landets intresse mer att ha goda relationer till Sovjet än att stödja oppositionen som ändå inte kunde hoppas på självständighet med mindre än att ett tredje världskrig hade brutit ut.  Detta gjorde att det var mer rationellt att stödja Sovjets anspråk istället för att stödja oppositionen. Resultatet blev att Sverige hamnade på fel sida av historien. Vi blev landet som stödde förtryckarna och hindrade folket från att bestämma över sitt eget land.

Historien är dock aldrig enkel eller självklar. Balterna har fortfarande svårt att göra upp med sitt förflutna och stödet till Nazisterna. Det märks inte minns vid den årliga paraden av krigsveteraner i Riga. De som stod på tyskarnas sida och hjälpte till att deportera judar till koncentrationslägren. Förintelsen var extremt effektiv i Baltikum. Det fanns knappt några judar kvar efter andra världskrigets slut och de som idag bor i Riga kommer ifrån andra delar av det forna Sovjetunionen.
Per Olov Enquist bok blir en fantastisk faktoid väl värd en läsning.

På mitt skrivbord ligger sedan ett par veckor en 60 watts glödlampa, urskruvad och trasig väntar den på att slängas. En trivial händelse utan bäring eller betydelse för någon annan än mig själv och de närmast berörda familjemedlemmarna. Det är min sista glödlampa med en ineffektiv, värmealstrande glödtråd gjord av Volfram. Glödlampan har förändrat livet för miljarder människor under 1900-talet. Den har förlängt dygnets aktiva timmar med flera timmar och därigenom banat väg för det moderna kunskapssamhället . Nu är det slut enligt EUs direktiv om hembelysning får enbart  lågenergi-, lysdiod- och Halogenlampor säljas. Lågenergilampan ger ett kallare ljus och innehåller kvicksilver ett mycket skadligt grundämne.
Beslutet har tagits på högsta nivå inom unionen, därefter har ett enormt maskineri av byråkrater, politiker och branschorganisationer genomfört förändringen.

Ungern styrs sedan några år tillbaka av premiärminister Viktor Orbán och hans högerparti Fidesz som har mer än tvåtredjedelar av platserna i parlamentet. Genom sin majoritet har partiet röstat igenom en ny grundlag. Denna grundlag förbjuder abort, samkönade äktenskap och slår fast att landet är katolskt. Partiet och tagit kontrollen över de institutioner som brukar vara utanför politikernas kontroll i en demokrati. Domstolarna, Riksbanken och medierna styrs alla genom partiet. EU-kommissionen kommer sannolikt nästa vecka kräva att Ungern ändrar grundlagen. Det är inte svårt att sympatisera med EU. Unionen är tänkt att garantera mänskliga rättigheter och domstolar fria från politisk styrning.

Vår bild av den suveräna nationen har växt fram under lång tid i Europa. Ända sedan det Trettioårigakriget och freden 1648 har fursten och nationen själv valt sina egen lagar och regler ibland efter avtal med andra nationer men oftast efter sina egna förutsättningar. Detta har skapat en enorm variation av lagregler och syn på vad som är rätt  och fel, tillåtet, otillåtet. Cuius regio, eius religio det vill säga “den vars land det är, hans religion råder har varit mottot. Nu kan vi inte ens bestämma eller ens vara med och diskutera vilken sorts glödlampa vi ska ha än mindre själva bestämma hur vår grundlag skall se ut. Detta beslutas numera i slutna rum bakom lykta dörrar. Vi folket förväntas att acceptera och applådera beslutet eftersom de sker i fredens namn. Viktor Orbán och Fidez nya grundlag är hur vidrig och intolerant mot minoriteter den än är ett uttryck för folkviljan som den kommit till uttryck genom allmänna val. Har vi verkligen rätt att som svenskar genom EU gå in och kräva att Ungern ändrar sin grundlag och är det en förnuftig ordning att vi inte ens ska kunna bestämma vilka glödlampor vi skall ha.

Att “nättyckarna” skulle bidragit till att sänka journalistiken i medierna som Zern menar är ett helt felaktigt påstående. Visst finns det ton av skit i bloggsfären, men att det skulle påverka journalistens skrivande är knappast troligt. Snarare är det väl så att det är tidningarna själva som gärna tummar på kultursidorna och har drivit kritiken mot en form av konsumentupplysning, något man knappast kan lasta bloggare eller internet för.  Att kritisera internet eller bloggen som ett fenomen är en hopplöst uppgift. Vi kan inte vrida tillbaka klockan. Zern framstår snarare som en konservativ som menar att det var “bätte förr” och skyller utvecklingen på internet. Face it, internet är här för att stanna.
Faktum är ju att det i många fall är tvärtemot vad Zern påstår. Nättidskrifterna kan skriva djuplodande och fram för allt lång kritik då nätet inte har några begränsningar jämfört med teckenbegränsningarna i den tryckta tidningen. Att publicera just essäer och längre kritik är därför utmärkt att göra på internet.

Visst är många av texterna i bloggsfären skrivna av “tyckare”. Men det finns också oerhört många kompetenta skribenter även på nätet. Det gäller helt enkelt att välja sin text! Den som söker mer komplexa texter finner dem. Det handlar om intresse från läsarens sida. Den som inte är intresserad av teater kommer inte heller läsa teaterrecensionen i den tryckta tidningen, inte sant?
Appropå tidstjuvandet har jag spenderat förmiddagen med att dricka kaffe, sitta på facebook, läsa DN, någon blogg här och där, och så några forum. Och jo, det stämmer nog…

- – -

Erik Göthlin

http://wpmu.mah.se/kj/2011/11/30/natet-som-hot-mojlighet-och-tidstjuv/

“Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.”

(skrivet av Stig Johansson – född 1936 – svensk aforistiker, publicerad i bl.a. Sydsvenska Dagbladet och Kvällsposten – en kunskap från nätet)

Oline Stig har alldeles rätt i sin avslutande reflexion

Vi låter oss länkas allt längre bort från livets plattform och blir ett med nätets metastaser

Vi vårdar våra digitala relationer som om de verkligen fanns….eller inte

Sår vårdslöst vårt tyckande och tankar ( är det för mycket sagt?) i sammankopplade sammanhang som ett bevis på vår existens

I bristen på IRL frodas cynismviruset i alla rätter på kommunikationens smörgåsbord

Jag skriver på webben – alltså är jag

och ingenting annat äger sanningen

Allt som finns att veta om universum träd sjukdom sorg och hundens pälsvård finns i hårddiskens empatifria ettor och nollor –

eller finns det något annat

också (?)

Och möjlighetens oändlighet blir så gränslös att allt är möjligt och därför inte alls

(och nu när vi verkar sakna förmåga att bryta oss loss och vår beklagan över källkodernas tyranni påminner om missbrukarens förhållande till droger – finns det ingen verklighetsfundamentalist som kan slå in dörren till livet?)

Är slutsatserna allt för dystra?

Tyck till….. i bloggen ……

Men nu. En kopp kaffe med skogspromenad

God Jul.