(Svar på Mia Anderssons inlägg Varför gör jag det jag gör? och Oline Stigs inlägg Lite om livet som frilans)
Det finns för- och nackdelar med att vara journalist, det står ju helt klart. Jag har knappt frilansat alls, utan det jag pratar om är laskarusellen, de korta vikariaten, inhoppen och projektanställningarna. Att leva på sparade pengar och ställa in sin fest för att kunna jobba en lördagkväll – man vågar ju aldrig tacka nej till ett uppdrag. Att arbeta varje dag, varenda sommar. Att jobb i fem olika städer i Sverige (från Kristianstad i söder till Örebro i norr) på ett år. Att inte undra OM man kommer att tvingas lämna arbetskamraterna för att söka ett nytt jobb – utan NÄR.
Så har jag haft det sedan jag blev färdig journalist sommaren 2005. Med två års avbrott 2006-2008 då jag i stället var administratör på Utbildningsdepartementet i Nya Zeeland. Hade fast lön, fasta arbetstider, på vardagar, och aldrig jobbade över. Och varje dag sa jag till mina kollegor att, alltså det här med journalistik, det var ju så mycket bättre på alla sätt och vis…
För vardagen som journalist är kanske det bästa som finns. Du kommer till jobbet och har antingen ett intressant jobb uppbokat, eller ett tomt blad framför dig att fylla med något spännande. Du träffar människor, testar aktiviteter och besöker platser som du aldrig skulle kommit i kontakt med annars, och får ställa i princip vilka nyfikna frågor du vill. Du bestämmer i stort sett själv hur du vill jobba och vilket resultatet ska bli. Du skapar någonting ur ingenting och ordning ur kaos. Du förmedlar kunskaper och möten som berikar dina läsare eller lyssnare. Alla dagar är olika, alla dagar lär du dig något.
Det är roligt, det är stimulerande och det är beroendeframkallande. Och för mig är det värt rätt mycket osäkerhet, ångest och stress för att få ha det så, varje dag. Ja, förutom när jag är arbetslös då. 
{ Comments on this entry are closed }