Ett påstående: den goda journalistiken är en intellektuell verksamhet. Det är något som sällan tas upp i argumentationen för gammelmedias (ordet stockar sig i halsen) påstådda dödsrosslingar. Det talas istället om de sociala mediernas och bloggosfärens demokratiska inverkan på journalistiken. Alla ska vara journalister.
Alla världens stora nyhetsorgan finns representerade online och genom kommentarsfunktioner och andra former av läsarinteraktion blir vem som helst lätt medskapande i nyhetsflödena. De sociala mediernas möjlighet att sprida berättelser och vittnesskildringar, tillsammans med det faktum att stora delar av jordens befolkning enkelt plockar upp en mobiltelefon ur jeansfickan, tar en bild med den inbyggda kameran och med några knapptryckningar har laddat upp den så att miljontals människor kan ta del av den är onekligen ett steg på vägen.
Under fjolårets revolter i Mellanöstern har vi fått se skakiga filmklipp föreställande beväpnade soldater som urskillningslöst skjuter ner en protesterande civilbefolkning på statens kommando och får fortfarande ta del av dem från länder som Syrien och Bahrain. Filmklippen är inte tagna av utbildade nyhetsreportrar utan av privatpersoner som med risk för sitt eget liv försöker sprida historien om övergreppen genom kanaler som undkommer de förtryckande regimernas censur. Och de lyckas ofta. Bilderna kablas ut över världen.
Ett annat exempel: I april 2010 publicerade organisationen Wikileaks ett videoklipp där en amerikansk attackhelikopter i Irak skjuter ihjäl två journalister, åtta civila vuxna och skadar två barn på öppen gata följt av skyttens kommentar: “Well, it’s their fault for bringing kids into a battle”. Vi får följa med bakom kulisserna i den amerikanska arméns olagliga ockupation. Vi får en inblick, vi når över höga murar, vi tar oss förbi hemlighetsstämplar och det är enklare än någonsin att läcka och publicera material.
Allt gott – genom den tekniska utvecklingen och de sociala mediernas lapptäcke har Internet blivit ett demokratiskt verktyg. Var man (och kvinna) har blivit sin egen reporter och berättelserna om övergreppen runt jorden kommer i en allt stridare ström. I det här avseendet har Emanuel Karlsten från mediesajten Ajour rätt – alla (med internetuppkoppling) har onekligen en möjlighet att agera journalister.
Men mångfalden och lättillgängligheten har en dubbelhet, som Lisbeth Wremby alldeles riktigt påpekar. Den ofantliga mängd information vi har tillgängligt gör den sovrande uppgiften näst intill omöjlig. Och detta är pudelns kärna: sovrandet, som svar på Oline Stigs outtalade fråga i slutet av sitt blogginlägg, är journalistikens viktigaste uppgift.
Man skulle kunna hävda att massans sovrande fungerar lika bra som den professionella journalistkårens och nyhetsredaktionens. Imponerande kunskapsbanker har byggts genom allt fler människors tillgänglighet till information. Gratissajter som Wikipedia har med hjälp av den stora genomströmningen av besökare lyckats bygga upp breda uppslagsverk. Riktigheten kan alltså sägas vara säkrad genom de mångas ansträngningar. De flesta av Wikipedias artiklar stämmer förvånande bra.
Däremot har myntet, som alltid, två sidor. Det samtal som pågår i bloggosfären sätter skrämmande sällan in en händelse eller ett fenomen i en bredare kontext. Genom att förväxla löst tyckande med konkreta fakta sprids populistiska budskap, enfald och intolerans lika ofta som konstruktiva informationsflöden.
Med Anders Behring Breiviks våldsdåd i Norge i somras i bakhuvudet lyser högerpopulistiska budskap ännu starkare. När de som bäst ljudet över Europa talas det om en utbredd kulturmarxistisk hegemoni som urholkar manligheten, förvandlar friska kvinnor till lesbiska, sexvägrande huliganer och som tiger ihjäl välbehövlig debatt om främmande kulturers erövrande intåg i det västerländska samhället. De intellektuella, den folkfientliga mediesammansvärjningen talar över huvudet på folket och mörkar det som alla redan vet. Retoriken är välbekant och förekommer i en gammal historisk tradition.
För att återgå till mitt ursprungliga påstående: den goda journalistiken är en intellektuell verksamhet. Att sätta sig in i någonting på djupet tar tid och det är en tid som få människor har. Bloggosfären och de sociala medierna kan aldrig ersätta den seriösa essäistiken och den goda journalistiken av den enkla anledning att ingen som inte får betalt för det har tid att utveckla sina färdigheter. Intoleransen och hatpropagandan måste bemötas så väl på djupet som på bredden. Horace Engdahl lär vid något tillfälle ha sagt att staten borde instifta en fond för den seriösa essäistiken där skribenter kan ansöka om medel motsvarande en professorslön för att ha tid att skriva. Tanken är lockande. Med de stora dagstidningarnas gradvisa förflyttning från pappersformatet till nätupplagorna minskar de tillgängliga budgetarna och som en naturlig följd den betalade arbetstiden. Än en gång: Intellektuell verksamhet tar tid.
Jag är villig att instämma när röster höjs för bevarandet av den seriösa kritiken. Intellektuell polemik är lungorna i det offentliga samtalet.
Comments on this entry are closed.