Klass i Malmö

I mars publicerade jag min rapport En fråga om klass i framtidsstaden Malmö, vilken ingår i projektet ”Klass i Sverige”. Mer information om projektet och publiceringen av min rapport finns här. Rapporten blev kommenterad i SDS av Heidi Avellan. Det skrev jag ett svar på men eftersom endast en förkortad version publicerades i tidningen, publicerar jag här den fullständiga versionen:

Det finns inga klasser, skriver Heidi Avellan den 17 mars. Talet om klasser, klasskamp och klassidentitet hör historien till. Det är nostalgi. Men hur kan det då komma sig att enorma rikedomar har omfördelats till de välbeställda under de senaste decennierna? Och vilka har varit drivande i att förvandla delar av offentlig sektor till en skattebetald vinstmarknad? Det kan också kallas klasskamp. Och nog har det utvecklats både klassidentitet och klasskultur inom denna välbeställda minoritet av befolkningen, borgarklassen som den också brukar kallas. Men sådant finns det tydligen ingen anledning att synliggöra, enligt Avellan.

Själv har jag försökt bidra till att synliggöra arbetarklassen i Malmö genom min rapport ”En fråga om klass i framtidsstaden Malmö”, utgiven av den fackliga tankesmedjan Katalys. Det rör sig om ca 45% av alla förvärvsarbetande malmöbor. De har mycket gemensamt vad gäller bl a arbetsförhållanden, inflytande och lönevillkor. Jag kan också visa i min rapport att arbetarklassen inte är lika uppdelad som tidigare på varken kön eller bakgrund. Om fler upptäckte detta skulle de kunna hävda sina gemensamma intressen mera kraftfullt. Precis just det som borgarklassen har varit så bra på under de senaste decennierna. Och de har haft stor hjälp av det osynliggörande som Avellan företräder i sin artikel. Detta osynliggörande av klass är i sig en viktig orsak till de senaste decenniernas ökande ojämlikhet.

För Avellan tycks det bara finnas en lösning. Carl Bildt kallade det i början av 1990-talet för den enda vägens politik. Andra har kallat det nyliberalism. Det innebär att marknaden ska bestämma. Jobb till varje pris, oavsett kvalitet och villkor. Det kräver avregleringar och privatiseringar. Som Christina Persson skrev på denna sida den 9 mars har detta skapat växande klyftor, arbetslöshet, fattigdom och krig. Det vet vi nu efter flera decennier med denna politik. Vi har facit. Mer av samma, alltså? Häpnadsväckande.

Själv vill jag tro på en ny framtidsoptimism. Men då krävs det att vi lyfter blicken. Det gör jag i min rapport genom att ställa en fråga om hur Malmö ska förtjäna sin plats i världen. Ännu bättre kan det bli om många malmöbor engageras i en kunskapsutveckling om denna viktiga fråga och därmed även i en förnyelse av demokratin. Talet om arbetarklass fyller då en viktig funktion eftersom det adresserar människor utifrån vad de bidrar med och antyder att de har så mycket gemensamt. Är det inte hög tid att välja en annan väg och med ett brett folkligt stöd innan de främlingsfientliga högerkrafterna tar över och klimatförändringarna beseglar vårt öde?

Malmö den 20 mars 2018
Mikael Stigendal
Professor i sociologi
Malmö Universitet

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *