Kunskaps- och vetenskapsteori

Parallellt med mitt intresse för hur samhället hänger ihop har jag hela tiden också intresserat mig för kunskaps- och vetenskapsteori. Det har säkert sin grund i alla livsfilosofiska funderingar under tonåren, men också i uppbrottet från fysiken. Jag började nämligen läsa fysik på universitetet i Lund 1978, främst för att ta reda på meningen med livet. Trodde att fysiken låg inne med sanningen. Men så var det inte. Det blev jag klar över ganska snart och särskilt genom engagemanget i Folkkampanjen mot kärnkraft 1979-80. Jag insåg att vi alla betraktar verkligheten genom ett slags glasögon. För att kunna förstå verkligheten måste vi därför också undersöka glasögonen. Och dessa är inte i första hand fysiskt eller biologiskt bestämda utan socialt. Jag ställde frågor till fysikerna om betydelsen av människans sociala historia för fysikens utveckling. Fick dock inte mycket till svar. Blev snarare betraktad som bråkstake. Så jag slutade med fysiken. Under de följande åren läste jag istället ekonomisk historia, sociologi samt idé och lärdomshistoria.

Till mina tidiga inspiratörer hörde Thomas Brante, Thomas Kuhn, Paul Feyerabend, Louis Althusser, Sven-Eric Liedman och Lars-Christer Hydén. En viktig milstolpe var min tre-betygsuppsats i sociologi 1983. Den hette ”Den problematiska problematiken” och var en radikal uppgörelse med möjligheterna till nytänkande i universitetsmiljöerna. Dock saknade jag ett samlande namn för mina vetenskapsteoretiska tankar. Det fick jag inte förrän i slutet av 80-talet då jag upptäckte andra som hade vidareutvecklat liknande tankegångar, dvs med utgångspunkt i bl a Kuhn och Althusser. Förgrundsgestalten för denna vidareutveckling var den engelske filosofen Roy Bhaskar. Han kallade sin teori för kritisk realism. Jag gillade denna benämning och har sen dess kallat mig kritisk realist. Den flaggar för både verklighetstillvändning och kritiskt förhållningssätt. I all korthet är det just denna kombination som behövs.

Kritisk realism utgjorde en viktig grund för doktorsavhandlingen ”Hegemonins decennier”. Därefter har den kritiska realismens principer och förhållningssätt funnits närvarande i alla mina projekt. Förutom Bhaskar har Andrew Sayer, Bob Jessop och Mats Alvesson/Kaj Sköldberg varit viktiga inspirationskällor. År 2002 fick jag möjligheter att publicera en bok om mina vetenskapsteoriska perspektiv, “Den gode socialvetenskaparen. Vetenskapsteori i vardande.” Viktigt att påpeka är att jag i mångt och mycket företräder min egen tolkning av kritisk realism. I en del andra tolkningar kan kritisk realism lätt reduceras till ett antal knepiga och svåruttalade begrepp. Teorier och teoretiska genomarbetade perspektiv är väldigt viktiga. Det vill jag verkligen understryka. Men lika viktigt är det att våga ta stegen ut i det okända och liksom låta verkligheten drabba en. Det är i dessa sammandrabbningar som det visar sig vad vi kan men därmed möjliggörs också en utveckling av vår vetenskaplig kompetens.