Pedagogik

Min pedagogiska förmåga har utvecklats i symbios med den vetenskapliga. De har utgjort varandras hävstänger. Det som man inte kan förklara och lära ut förstår man nog inte riktigt själv heller. Denna uppfattning har stärkts genom mina samarbeten med praktiker. Säger man sig vilja samarbeta med praktiker eller ungdomar på jämlika villkor och därmed avsvär sig sina akademiska maktbefogenheter så kan man inte hävda sig på annat sätt än genom pedagogisk skicklighet. Den typ av samverkansprojekt som jag har drivit tvingar en att bli en skicklig pedagog. Om jag inte kan förklara vad jag menar, varför skulle då alla dessa erfarna praktiker göra sitt bästa i ett intervjuarbete som det i Levnadsundersökningen?

Min pedagogiska idé har varit att förena deltagarnas intresse av utbildning med det de behöver lära sig för att kunna bidra till forskningen. Det började i Levnadsundersökningen av Malmö (1995-98) med kommunanställda praktiker, bl a lärare, socialarbetare, vårdbiträden eller arbetsmarknadssekreterare. De hade alla ett intresse av att få veta mer om den del av staden där de arbetade. Vad var det för människor som bodde där? Hur levde de? Hur mådde de? Vad ville de med sina liv? Deltagarna ville också lära av varandra. Ofta arbetar olika yrkesgrupper så isolerade från varandra. De utvecklar olika arbetssätt, kulturer och sätt att se på människorna i stadsdelen. De skaffar sig vissa kunskaper men saknar andra. Olika yrkesgrupper kan ha så mycket att lära av varandra. Det finns också ett intresse av att få veta mer om forskning och komma i kontakt med forskningen på Malmö Högskola.

Dessa intressen av utbildning och lärande lyckades jag förena med mitt forskningsintresse. Som forskare hade jag ett intresse av att ta tillvara och använda all den kunskap som dessa praktiker hade om Malmö och dess befolkning. Men för att praktikerna skulle kunna utföra sina forskningsuppgifter krävdes det också en vidareutbildning av dem. Det visade sig vara fullt möjligt att åstadkomma genom skräddarsydda utbildningsinsatser i bl a intervjuteknik, etik och kunskaper om levnadsförhållandena.

Därefter har jag samarbetat med många olika grupper. De har varit lärare och skolpersonal med ett intresse av att utveckla ett samhällsperspektiv på skolans utveckling, t ex i relation till närsamhället men också till samhället i stort. Det har varit praktiker i olika länder som har velat lära av varandras satsningar för att lösa problem med utanförskap. Det har varit ungdomar där utbildningsintresset kanske inte har varit så tydligt uttalat, utan vars främsta intresse har handlat om att få komma vidare i livet, bli bekräftade, orientera sig i samhället, testa något nytt och stärka sin framtidstro.

Alla dessa intressen av utbildning, lärande och växt har jag sökt mig fram till och förenat med mina forskningsintressen. Mitt intresse som forskare har varit att de ska ha de kunskaper som behövs för att kunna utföra sina forskningsuppgifter. Detta har givetvis inte gjort dem till forskare. Jag har alltid varit tydlig med att ta helhetsansvaret för forskningen. Deltagarnas roll i forskningen har byggt på det de har varit bra på och den utbildning de har genomgått för att kunna delta. Denna roll har också varit tydligt avgränsad. Men den har också samtidigt inneburit en utbildning av dem.

Det har också gjort många deltagare intresserade av fortsatt utbildning. Deltagarna har fått möjligheter att utbilda sig, lära och växa i ett sammanhang där de själva och det de har att komma med räknas. De har också lärt sig genom att göra och inte göra vad som helst utan genom att göra något på riktigt, dvs i ett forskningsprojekt. De har inte deltagit bara för att vara objekt för lärande utan också för att vara subjekt inom forskningen. Många av deltagarna i samverkansprojekten har sen läst vidare på olika utbildningar.

I Skolintegrationsprojektet (1998-2000) samarbetade jag med 24 arbetslösa ungdomar i åldrarna runt 20 år. Många av dem var trötta på skolan. En del hade varit arbetslösa under en längre tid. Vissa hade inga tidigare arbetslivserfarenheter. Alla de 24 hade valts ut genom intervjuer med ett femtiotal arbetslösa ungdomar. De sade sig vara intresserade av att delta i projektet men var det ändå nödvändigt att komma i tid på mornarna? Måste man verkligen lära sig så mycket för att kunna göra intervjuer med elever? Skolintegrationsprojektet var en helt annan erfarenhet än Levnadsundersökningen. Det ställde andra krav på utveckling av den pedagogiska förmågan.

Varje nytt samarbete har inneburit nya utmaningar för min pedagogiska förmåga. Förutom praktiker av många olika slag, ungdomar och människor med olika etniska bakgrunder har jag samarbetat med människor i många andra länder, forskare såväl som praktiker. I merparten av dessa samarbeten har det ingått utbildningar, mer eller mindre omfattande, med mig som huvudansvarig. Dessa utbildningar har inte bara varit ett mål i sig utan också ett medel i deltagarnas forskningsarbete. Därigenom har jag som forskare varit beroende av en hög kvalitet på mina egna pedagogiska insatser.

För att kunna möta alla dessa pedagogiska utmaningar har jag utvecklat en kompetens i användningen av läromedia. Redan i mitten av 1990-talet började jag använda PowerPoint. Det var jag den ende som använde i den grupp lärare och forskare som startade Internationell Migration och Etniska Relationer (IMER) 1997. I Skolintegrationsprojektet (1998-2000) vidareutvecklade jag användningen av PowerPoint och det fick även de deltagande ungdomarna lära sig i en strävan efter att deras utbildning skulle bli mera intressant och motiverande. Det var också ett sätt att utveckla ett gemensamt språk, mera bild- och formbaserat, tvärs över generations- och kulturgränserna. Efterhand har jag blivit allt bättre på att använda möjligheterna i PowerPoint med foto, färger, former och animeringar. Det har också visat sig underlätta väsentligt i internationella samarbeten.

Det mesta av min undervisning har haft anknytning till min forskning och jag har en bred undervisningserfarenhet. Jag har undervisat om sådant som har att göra med Malmös utveckling, samhällets sociala sammanhållning, urban integration, skola och samhällsliv, social ekonomi, vetenskapsteori, forskningsmetodologi och kultur. Denna bredd och närhet till forskningen har varit drivande för utvecklingen av min pedagogiska skicklighet. Jag vill också omvänt betona den hävstångsverkan som min pedagogiska utveckling har haft på min forskning. När man ska förklara och lära ut något så visar det sig hur man har förstått det. Gäller det då ens egen forskning kan man genom undervisningen få många bra idéer om vad som brister och behöver utvecklas. Samarbetar man med praktiker och ungdomar så talar de säkert om det för en. Det kan vara tufft att få reda på men mycket berikande om man lär sig att klara av det.

Ett liknande symbiotiskt samband mellan pedagogisk och vetenskaplig skicklighet har jag strävat efter att utveckla i mina skrifter. Därför har jag gjort skrivandet till en del av projektprocesserna. Traditionellt sett brukar forskare skriva sina rapporter i efterhand när undersökningarna har slutförts. Jag har istället delat upp skrivandet i delrapporter eller manusversioner för att möjliggöra diskussioner med dem som har deltagit i projekten och bidragit till forskningen. Det har då också gjort det mera stimulerande, utvecklande och utbildande för dem att delta. Samtidigt har det möjliggjort för mig att ta del av deras synpunkter och förslag. Men det kräver då att man skriver begripligt och detta är en annan sida av den pedagogiska skickligheten. Jag har arbetat mycket med mina texter för att de inte bara ska bli vetenskapligt vederhäftiga utan också begripliga och stimulerande för en bredare läsekrets.

Sammanfattningsvis har jag utvecklat en pedagogisk skicklighet som inbegriper en förmåga att identifiera vad olika grupper skulle kunna bidra med till forskningen, vilken kompletterande utbildning de skulle behöva för att kunna bidra med det, hur denna utbildning skulle kunna förenas med dessa gruppers egna intressen av utbildning samt genomförande av utbildningar där deltagarna lär sig genom att göra något på riktigt och vilka samtidigt väcker en lust för fortsatt lärande. Det jag eftersträvar kan också karakteriseras som en dialog. Spridandet av kunskap är bara en del av syftet. Syftet har också varit att åstadkomma en kommunikation i båda riktningar. Genom att göra mig begriplig får de jag samverkar med också möjligheten att kommentera och kritisera. Det jag vill eftersträva är ett ömsesidigt lärande. När denna typ av dialog lyckas så ser jag det som ett uttryck för pedagogisk skicklighet. Människor kan vara med och bidra, även till forskningen, och även de som saknar den rätta utbildningen. Men just detta kan göra dem intresserade av att gå vidare i livet och utbilda sig.