Samverkan

Samverkan blir inte som bäst när forskaren kommer och berättar om färdiga resultat. Då blir det mest utlärning och inte mycket till inlärning. Hur mycket vet forskaren om vad det finns intresse av att få reda på? Hur väl förstår man egentligen varandra? Vad vet forskaren om vilka uttryck som kan användas och vilken förståelse som kan tas för given. Nej, samverkan blir istället som bäst när företrädare för det omgivande samhället bjuds in till att medverka i forskningen och kommunikationen görs dubbelriktad.

Det finns så mycket erfarenhet och kunskap i det omgivande samhället som forskningen kan ha så stor glädje av. Hur kan jag veta det? Det bottnar säkert i mina egna upplevelser av skolan. Jag var en av dem som hade dåliga betyg. Det var svåra och deprimerande år men jag kunde ändå inte se mig själv som helt värdelös. Det fanns annat som jag tyckte jag var bra på. Och den uppfattningen har jag stärkts i under årens lopp. Det kan finnas mycket som folk är bra på utan att det märks i betygen.

Den uppfattningen låg till grund för mitt första stora samverkansprojekt, Levnadsundersökningen av Malmö 1995-98. Jag hade då många andra arbetslivserfarenheter med mig i bagaget. Genom arbeten som fritidsledare, mentalskötare, lärare och vaktmästare hade jag träffat på många kloka, kreativa och reflekterande människor. Merparten hade visserligen ingen högskoleutbildning men de saknade verkligen inte kunskaper. Det var en uppfattning som stärktes under avhandlingsåren genom alla intervjuer och kontakter.

Med dessa erfarenheter som grund startade jag Levnadsundersökningen av Malmö (1995-98). Malmöbor skulle intervjuas om sina levnadsförhållanden av kommunanställda praktiker med arbete i samma områden. Men hur gick det då? Vad var det då som alla dessa vårdbiträden, förskollärare, barnskötare, invandrarsekreterare, lärare, vårdare, socialsekreterare, läkarsekreterare och fritidsledare kunde bidra med? Mycket, visade det sig, faktiskt nästan för mycket. Jag kunde till en början inte riktigt hantera det. När det stod klart för dessa praktiker att de vanliga hierarkierna inte skulle gälla körde de nästan över mig. De hade så mycket synpunkter, idéer och förslag, men också kritik. För att kunna bemöta all denna energi behövde jag bli bra på att förklara mig. Detta är en del av samverkan med det omgivande samhället där den vetenskapliga skickligheten kommer till uttryck. Man måste kunna förklara och motivera, men också ta kritik.

Efterhand blev det allt tydligare vad deltagarna i Levnadsundersökningen kunde bidra med. För det första hade de en kunskap om bostadsområdena, vilket underlättade för dem att förstå vad intervjupersonerna talade om och därmed vid behov kunna ställa förtydligande följdfrågor. För det andra bidrog de med praktiska kunskaper om hur man formulerar och ställer frågor. Det behöver man bli bra på när man arbetar med människor. Tack vare arbetet med människor i stadsdelen hade de, för det tredje, också utvecklat en social kompetens. De hade kunskaper om hur man skulle få människor att ställa upp på en intervju. De visste vad som krävdes för att skapa ett förtroende. Och i den utsträckning de inte visste så fick de lära sig det i projektets utbildning. Vi ställde höga krav på deltagarna. Ingen fick påbörja intervjuarbetet utan att ha blivit godkänd i utbildningen.

Vad kunde då ungdomarna i Skolintegrationsprojektet (1998-2000) bidra med? De hade inte samma områdeskunskap som praktikerna i Levnadsundersökningen. De hade inte lärt sig att bli bra på att ställa frågor. Däremot visste de mycket om ungdomskultur. De visste vad som gällde inom musik, film, stil och mode. De hade överhuvudtaget mycket kunskap om olika kulturer. Allt detta lyfte jag fram som en viktig grund för projektet. Ungdomarna behövde visserligen lära sig mycket för att kunna genomföra intervjuerna men deras egna bidrag var helt avgörande för att vi lyckades så väl. Eleverna på skolorna hade aldrig ställt upp i den omfattning som de gjorde utan de förtroenden som ungdomarna skapade. Själv lärde jag mig mycket om ungdomars situation och ungdomskultur tack var den dagliga kontakten med dessa 24 ungdomar i nio månader.

Alla människor skaffar sig inte en hög utbildning. Det behöver inte betyda att de saknar kunskap. För den som tar sig tid och vill göra ett bra jobb lägger praktiken grund för en kunskapsutveckling. Men tiden kanske inte räcker till. Det blir inte tid till den bearbetning som krävs för att erfarenheter ska göras till kunskap. Erfarenheterna saknas dock inte och kanske har kunskapen utvecklats i den form som brukar kallas tyst, dvs den sitter i kroppen men har inte gjorts explicit. Då måste forskaren vara bra på lyhördhet. Forskaren måste låta erfarenheterna få komma till tals och skapa förutsättningar för en bearbetning av dem till kunskap. Den tysta kunskapen måste få göras explicit. Det måste ingå i den vetenskapliga skickligheten att kunna skapa gemensamma arenor där praktiker och forskare kan mötas på jämlika villkor.

Det har jag gjort i så gott som alla mina projekt. Visst har jag på det sättet velat sprida mina befintliga kunskaper. Men minst lika viktigt har det varit att ta tillvara den potential som finns bland människor utanför forskarvärlden. Efter Skolintegrationsprojektet (1998-2000) samarbetade jag med elever och lärare i Framgångsalternativ (2000-04). Jag ville veta hur elever såg på framgång i skolan. Det var ingen kunskap som låg och väntade på att inhämtas likt blommor som plockas på en sommaräng. Elever som jag intervjuade på skolor runt om i landet hade många idéer men det krävdes ett samarbete för att idéerna skulle kunna mogna. Under ett års tid, 2002-03, samarbetade jag med elever och lärare från Internationella skolan i Gårdsten (Göteborg), Hjulstaskolan (Stockholm) och Kroksbäcksskolan (Malmö).

Det aktualiserar en annan av den vetenskapliga skicklighetens uttrycksformer i samverkan med det omgivande samhället. Som forskare måste man bli bra på att göra empiri av det oväntade. Det finns många olika former av empiri och alla har de såväl fördelar som nackdelar. Statistiken i Malmö Stads Områdesfakta är lättillgänglig och går att använda i beräkningar, men vad bygger den på? En del av den bygger faktiskt på Folk och Bostadsräkningen från 1990, dvs 20 år gamla uppgifter. Men även om statistiken uppdaterades så har den sina begränsningar och inbyggda problem. Därför kan det vara bra att komplettera statistik med intervjuer. Då får man tillgång till en annan typ av empiri. Men även intervjuer har sina begränsningar. De som intervjuas har kanske inte fått tänka igenom frågorna i förväg. Så som de svarar den ena gången kanske de därför inte skulle svara nästa gång.

Den som intervjuas anses ha en viss erfarenhet och kanske även tyst kunskap. Det är också en form av empiri. Men vem ska bearbeta den? Jag ser en stor poäng med att låta personen med erfarenheter och tyst kunskap vara med i forskningen och där bearbeta den tillsammans med henne/honom. Det är precis detta som jag har försökt göra i alla projekten. Praktikers och ungdomars bidrag till forskningen har jag uppfattat som en empiri, vilken jag inte hade kunnat få tillgång till fullt ut annat än att göra dem delaktiga i forskningsprocessen. En av formerna för denna bearbetning har varit skrivarverkstäder. Det anordnade vi redan under Levnadsundersökningen av Malmö 1995-98. Citat från dessa skrivarverkstäder använde jag sen i mina rapporter och den avslutande boken. Användningen av skrivarverkstaden som metod vidareutvecklades i Levnadsundersökningen av Fosie (2006-07).

I Young people – from exclusion to inclusion (2004-06) lanserade jag en annan metod för denna bearbetning. På grundval av de rapporter som de lokala forskarna hade skrivit om goda exempel formulerade jag fem framgångskriterier. På flera konferenser diskuterade sen forskare och praktiker i grupparbeten de goda exemplen med avseende på dessa fem kriterier, ett i taget. T ex gällde ett av de fem kriterierna strukturella förändringar. Då var det just på vad sätt det goda exemplet bidrog till strukturförändringar som skulle diskuteras i grupparbetet och inget annat. Framgångskriterierna fungerade som diskussionernas hörnpelare vilka deltagarna i projektet kunde relatera sina erfarenheter och kunskaper till.

I Biblioteket i samhället (2006-08) intervjuade jag sammanlagt 34 biblioteksanställda, 2006-07. Genom ett särskilt upplägg gjorde jag intervjuerna till en bearbetningsprocess. Frågorna var avsiktligt ganska svåra och kom i en överraskande ordningsföljd. Jag tog inte för givet att de intervjuade visste vad de skulle svara utan ville istället ge dem tid till att tänka ut det tillsammans med mig.

I projektet Connections (2008-09) lärde jag mig att använda peer review-metoden. Det låg nära till hands eftersom jag har utvecklat liknande metoder i tidigare projekt som Local partnerships and neighbourhood management (2000) och ELIPSE (2002-04). Den stora fördelen med peer review och liknande metoder är att en användning möjliggörs av alla typer av erfarenheter och kunskaper, oberoende av vilken form de har, kvantitativt såväl som kvalitativt. En praktikers erfarenhet från ett visst bostadsområde kan vara minst lika värdefullt som statistik. Men erfarenheten måste göras tillgänglig för forskningen.

Samverkan kan också handla om att låta praktiker vara med från första början. Forskaren är inte alltid bäst på att formulera de frågor som forskningen ska besvara. Det som ser ut att vara problem är en sak. Hur problemen ska definieras är en annan. Ta t ex projektet Möten och dialoger (2008-11), det som handlade om de spända relationerna mellan ungdomar och myndigheter. Ungdomar kastar sten mot brandkåren och polisen men är det ungdomarna som är problemet? Så kan det se ut och en del tycker nog så. För brandkåren och polisen är det så klart ett stort problem att ungdomarna kastar sten på dem. Men bakom stenkastningen döljer sig andra problem, dock kanske inte lika synliga. Som forskare måste vi därför tänka oss fram till dessa problemdefinitioner men erfarenheter kan också vara en viktig källa till en förståelse av dem. Och erfarenheter är just vad praktiker har. Genom att involvera dem i forskningen har jag fått hjälp med att vända och vrida på forskningsfrågorna.

Genom samverkansprojekten har jag också velat skapa sociala sammanhang, gynnsamma för kreativitet och nytänkande. Forskare som sitter i sina elfenbenstorn, avgränsade från den verklighet de forskar om, gör sig ofta till ett med sina teorier. De står och faller med sin forskning. En kritik av deras teorier kan därför så lätt uppfattas som en kritik mot dem själva. Då blir det svårt att göra något bra av kritiken. Det har jag velat ändra på genom samverkansprojekten. Jag har velat göra mig själv betydelsefull på andra sätt än genom teorierna och forskningen, t ex genom att vara lyhörd, solidarisk och stödjande men också rolig och allmänt sett social. Då blir det lättare att ta till sig kritiken och vända den till något konstruktivt. Den som på mer än ett sätt kan få känna sig betydelsefull kan också lättare stå ut med att ha fel.

Den typ av samverkansprojekt som jag har bedrivit skapar också ett intresse av resultaten. Detta intresse är oftast betydligt svagare när forskare kommer och berättar om sina färdiga resultat. Hur vet de som ska lyssna vad de ska förvänta sig? Hur vet de vad de ska vara intresserade av? Den som verkligen har ett intresse tar säkert reda på det och förbereder sig, men alla andra då? Hos dem som deltar i samverkansprojekten växer intresset gradvis fram. De har ju själva bidragit till resultaten. Klart att de då vill veta hur det har gått.

I mina samverkansprojekt har jag dessutom gjort det till en del av koncepten att skriva delrapporter och tidiga versioner av en slutrapport som deltagarna får kommentera. Så var det t ex i projektet Young people – from exclusion to inclusion (2004-06). Där skrev jag en första version av slutrapporten redan efter det första året. Den träffades vi sen alla för att diskutera på en konferens i den tyska staden Gera. Därigenom fick deltagarna en inblick i hur jag tänkte och då kunde de också ha sina synpunkter på det. Slutversionen av slutrapporten blev sen så klart helt annorlunda och det hade jag också räknat med. Det såg jag ju som den stora poängen med att involvera deltagarna även i tänkandet.

Det handlar dock inte om att överlåta ansvaret för forskningen på andra. Jag är inte naiv och tror att andra kan göra allt utan alltid noga med att betona forskarens övergripande ansvar. Det ansvaret kan inte vem som helst ta. Det krävs en forskarutbildning för att kunna ta det. Däremot kan andra ta ansvar för avgränsade delar av ett forskningsprojekt. Det kan t ex vara praktiker som genomför intervjuer med boende i de områden där de annars arbetar eller ungdomar som intervjuar andra ungdomar. Det möjliggörs då av den specifika kompetens som dessa personer har men grundar sig också på den skräddarsydda utbildning som alltid krävs för att kunna vara delaktig som subjekt i ett forskningsprojekt.

Min utåtriktade samverkan med det omgivande samhället har pågått och utvecklats under mer än 25 års tid. När Peter Billing och jag bestämde oss för att skriva en gemensam doktorsavhandling placerade vi oss i Malmö, närmare bestämt i en källarlokal på Sorgenfrivägen. Med denna som bas byggde vi upp ett stort kontaktnät, genomförde många intervjuer och gjorde många delaktiga i vårt avhandlingsarbete genom att läsa olika manus och artiklar, diskutera och komma med synpunkter. Vi hade källarlokalen som arbetsplats i fem år och flyttade sen upp i en lägenhet som vi hyrde under de sista tre åren av vårt avhandlingsarbete.

Året efter disputationen 1994 blev jag inbjuden till att vara med i det stora arbete om Malmös framtid som den nya kommunledningen drog igång efter valsegern 1994. Det hette Vision Malmö 2000 och det var där som idén om högskolan föddes. Jag minns särskilt en entusiastisk konferens i Ystad 1995 där bl a stadsdirektören Inger Nilsson var med och då vi diskuterade planerna. Mitt stöd för dessa planer var så klart helhjärtat. Det var ju detta vi hade drömt om, Peter och jag, när vi satt där i källaren.

Men drömmarna handlade aldrig om en enkelriktad spridning av färdig kunskap. Jag har därför aldrig heller betraktad min forskning som tillämpad. Det som Peter och jag ville möjliggöra med vår placering i Malmö var en delaktighet för andra i forskningen. Det finns så mycket erfarenhet, kreativitet, kunskap och engagemang bland människor i det omgivande samhället. Det har jag fått erfara så många gånger under årens lopp. Detta skulle forskningen behöva bli mycket bättre på att ta tillvara. Och det handlar verkligen inte om att sänka kvaliteten. Tvärtom tror jag att ett bättre tillvaratagande av potentialerna i det omgivande samhället kan möjliggöra en högre kvalitet på forskningen.

Detta är också vad jag har eftersträvat under årens lopp. Min utåtriktade samverkan med det omgivande samhället har varit besjälad av en tro på det gemensamma kunskapandet. Visst anser jag mig ha mycket kunskap. Och visst hoppas jag att den ska komma det omgivande samhället till del. Men det blir säkert bäst om mötet med det omgivande samhället sker genom kunskapsutvecklande processer, vilka bygger på ömsesidig respekt för varandras kunskaper och en förväntan om ett ömsesidigt lärande.