Skräckpodcasts ur ett genusperspektiv

Det var sommaren 2015, när min svägerska tipsade mig om namnet Jack Werner. Namnet på en programledare, som sedan färgat svensk skräck inom podcasting med sitt namn.

Sommarjobbet i den stora ekande lagerlokalen kändes plötsligt skrämmande när Jacks mörka lugna röst fyllde mitt huvud med obehag. Berättelser om barn med svarta ögon följde mig de tre meterna jag behövde gå mellan datorn och kaffemaskinen. Jag var livrädd. Och jag älskade det.

Ett ljud från köket får mig att hoppa högt. Rökrummets fläkt hade dragit igång. Det måste vara någon mer på redaktionen för den reagerade enbart på rörelse. Jag smög försiktigt mot köket. Fläkten från rökrutan lät högt. Men var tom. Vid det här laget hade jag börjat känna mig gråtfärdig. Oavsett om det var ett skämt eller ej, så var det elakt. Jag hade inte tid eller lust att leka, utan ville bara få klart min artikel och gå hem.”

De senaste tre åren har genren skräck växt inom mediet podcasting. Det går att finna allt från skrämmande historier från nätet, till djupare journalistiska dykningar inom rättsväsendet och mordutredningar. De flesta program är ledda av manliga programledare. Men här och där dyker skräckpoddar upp, producerade och skapade av kvinnor.

Jag är en av dessa kvinnor.

Sommaren gick och plötsligt hade jag lyssnat klart på alla 87 avsnitt av Creepypodden med Jack Werner. Jag sökte efter andra skräckpoddar, och lyssnade klart även på dessa. Jag var beroende, och materialet där ute var alldeles för litet för att tillfredsställa mitt nyfunna behov. Jag beklagade mig för min make vid frukostbordet. Han såg upp på mig från morgontidningen, och ryckte på axlarna.

”Du får väl göra en egen podcast då.

Inte kan väl jag?

”Jag är ju ingen Jack Werner direkt.”

Maken ryckte på axlarna igen.

”Nä, du är Sofie Nyblin. Och du klarar allt du ger dig fan på.”

Och så var det med den saken. Jag skulle starta min egen skräckpodcast.

Jag googlade på hur man startar sin egen podcast, ladda ned ljudredigeringsprogram, översatte skräckhistorier från nätforumet Reddit och testade att spela in mitt absolut första avsnitt med ett gammalt trött headset. Ljudkvalitén var inte den bästa, men maken lyste upp när han lyssnade och nickade uppmuntrande. Dagen efter kom han hem med ett par ordentliga hörlurar till mig och en rejäl mikrofon.

Ljudkvalitén blev bättre, och plötsligt hade jag nått poddtoppen på Itunes. Jag var minst sagt chockad.

Under denna tidpunkt studerade jag kommunikationsstrategier på en kurs på Malmö Högskola, och jag började följa andra skräckpoddar på facebook och instagram för att se hur de marknadsförde sig.

Det slog mig plötsligt hur olika kvinnor och män marknadsförde samma genre. Det var nästan skrämmande. Jag mindes plötsligt den första skoluppgiften vi fick under kandidatprogrammet Medie- och kommunikationsvetenskap.

Självrepresentation genom sociala medier

Jag och några klasskompisar hade valt att undersöka hur kvinnor och män representerade sig själva på sina sociala medier genom fotografier. Vi såg tydliga mönster mellan profilbilder, reklambilder och kurslitteratur. Männen fotograferades oftast underifrån, en symbol för makt, där objektet på fotografiet ser ned på den som iakttar honom. Kvinnan fotograferades istället ovanifrån, betraktad av av sin betraktare.

Det var skrämmande att inse att vi alla hade följt dessa osynliga könsregler i våra egna profilbilder på sociala medier. Som om vi kopierat patriarkatets mönster rakt av.
Och nu gjorde jag det igen i min marknadsföring av podcasten.

Men det var inte bara på de sociala medierna det skiljde sig. Även poddarna i sig hade olika upplägg beroende på programledarens genustillhörighet.

Jag började lyssna efter nya saker när jag betade av de olika skräckpoddarna. Hörde hur de kvinnliga programledarna skrattade och förde dialog, delade med sig av privata saker och uttryckte känslor. Hur de manliga programledarna var sakliga och opersonliga, som nyhetsuppläsare. Och det skrämde mig.

Hur mycket av min egen självrepresentation är påverkat av min könstillhörighet och det förväntningar som denna innehåller?

Att kvinnliga och manliga röster är fysiskt olika är svårt att kringgå, men att dem innehåller olika attribut baserat på genustillhörighet och samhällsnormer är någonting helt annat. Dessa olikheter kan man faktiskt påverka. Men för att kunna göra detta krävs kunskap, medvetenhet, och ifrågasättanden.

Först och främst var jag tvungen att ta reda på hur andra uppfattade programledarna baserat på deras könstillhörigheter. Jag bad fyra personer att lyssna på två olika skräckpoddar, och sedan uttrycka sig om programledarna.

Svaren var sorgligt enhetliga.

Kvinnor är emotionella.

Män är sakliga.

Förväntningarna på skräckgenren var tydligt dominerade av manliga attribut

”Jag föreställer mig en mörk, lugn röst.”

Jag valde att intervjua två personer som är vana lyssnare av skräckpoddar, för att ta reda på hur mycket man kan koda in i själva skräcknovellerna. Vilka signaler som kan skapa en känsla kring karaktärens kön, utan att någonstans nämna en könstillhörighet. Utan att använda en fysisk röst.

Det visade sig att våra fördomar är starkare än vad vi tror.

Genom att använda enkla beståndsdelar, som yrke, eller val av dryck, kön på partner eller tonalitet i texten, kan man styra läsarens bild av karaktären. Ett jobb som skribent på en tidning skapade bilden av en manliga karaktär, fördomar som har rötterna i journalistiken som mansdominerad. Fördomar som är så pass starka att vi, trots att det idag är många kvinnor som jobbar som journalister, förväntar oss en manlig karaktär i den rollen. Ett glas vitt vin, räkor och ett ex vid namn Rickard, skapade bilden av en kvinnlig karaktär, trots att inget kön någonsin nämns.

Vi är kodade av ett normativt samhälle vars signaler vi läser av utan att egentligen reflektera över dom. Vi är så vana vid dom att de bli osynliga för oss.

Om en vecka ska jag släppa säsong två av min skräckpodcast

Jag funderar över hur jag kan bryta normer, utan att för den delen behöva iklä mig en manlig roll för att komma ifrån de kvinnliga fördomarna. Jag vill varken spela patriarkatet i händerna, eller behöva använda mig av manliga attribut för att lyckas. Att iklä mig rollen som en manlig programledare blir detsamma som att säga att dessa attribut skulle vara mer värda. Oavsett om samhället säger att sådant är fallet, så vill jag inte anta att det inte går att förändra.

Är skräck en genre för alla?

Trots att lyssnaren förväntar sig en lugn och mörk röst?

(Det skulle mest låta humoristiskt om jag försökte mig på en sådan sak)

Eller går förväntningarna på genren att förändra?

Jag hoppas det. Om fler kvinnor börjar podda om skräck, en genre som ännu inte är så stor på den svenska poddtoppen, kanske vi kvinnor kan skapa nya förväntningar. Ta över genren och skapa nya regler.

Jag tänker tillbaka på sommaren 2005

Jag minns Jack Werners lugna röst i mina hörlurar.
Men vet ni vad jag minns ännu starkare?

Att skräck är en genre för mig.

 

Läs hela det gestaltande arbetet här.

 

/Sofie Nyblin