Allt kan inte handla om underhållning!

Vi blir dagligen matade av onödig och underhållande information på internet. Det ska gå snabbt att konsumera utan större hjärnverksamhet. Detta har kommit att färga samhällets sätt att kommunicera. Men vad händer hos Sveriges medborgare när en myndighets viktiga och tidigare formella kommunikation byts ut mot en underhållande video på YouTube?

I min krönika “Allt kan inte handla om underhållning!” resonerar jag, ur ett kritiskt perspektiv, kring de nya kommunikationssätt som både efterfrågas och produceras i Sverige. Om vi endast vill ta del av underhållande kommunikation, till exempel en katt som leker med sockervadd, kommer också denna efterfrågan mötas av avsändarna. Vi bör alltså resonera kring hur vi vill att vårt samhälle ska utvecklas med utgångspunkt från oss själva. Det är kanske dags att visa uppskattning till vår demokratiska rättighet att få ta del av samhällsnyttig information på ett neutralt och enkelt sätt, utan att blanda in varken kändisar eller humor. Eller är det en övergångsfas från en traditionell till en lekfullare myndighetskommunikation?

 

Läs min krönika här: Julia Olausson,Krönika

#OscarSoWhite

Den 88:e upplagan av Oscarsgalan närmade sig och på ett traditionellt sätt skulle nomineringarna presenteras den 14:e januari 2016 i Los Angeles, presentationen hölls. Efter presentationen av dem nominerade utbröt det stor kritik mot Oscarsgalans nomineringar, kritiken var saknad av etnisk representation och mångfald bland nomineringarna för andra året i rad var alla dom nominerade inom skådespelar kategorierna vita. Det startade en hashtag som spred sig på sociala medier #OscarSoWhite för att visa sitt missnöje mot The Academy.

Det gestaltande arbete bygger på satir som är kritiskt riktad mot Oscarsgalan, The Academy och juryn som uteslöt etniska minoriteter från galan. Syftet är att skapa mer medvetenhet för samhället för att känna igen hur viktigt representation av mångfald är. Det syftar också till att öka medvetenheten hos juryn och Oscarsgalans publik, visar hur tydlig orättvisorna och hur partisk nomineringar för Oscarsgalan 2016 var.

I dagens samhälle där kommunikation handlar om effektivitet, har sociala medier blivit allt mer dominerande och effektivt sätt att sprida information till en bred målgrupp, därför har vi gestalta vårt arbete genom sociala mediet Instagram och kontot gestaltande.

Klicka vidare på Instagramkontot @gestaltande för att se mer av projektet.

Examensprojekt av Mohamed Wehelie och Israel Wasaja

Mångsidiga Malmö

Vad  inkluderas respektive exkluderas egentligen när en organisation arbetar med strategiskt varumärkesbyggande för en destination? I vårt projekt har vi använt oss av Malmö Turism och hur de förmedlar Malmös varumärke som exempel.

Vi vill visa på att det inte riktigt går att applicera samma strategiska tänk när det kommer till ett destinationsvarumärke jämfört med ett produktvarumärke. Detta då ett destinationsvarumärke är en allt mer komplex process med flertalet medskapare till varumärket, och att stadens varumärke inte helt kan (eller bör) styras av bara en organisation. I vårt examensarbete fann vi att Malmö Turism, som till följd av deras strategiska arbete med city branding, visade upp en ensidig bild av Malmö snarare än den mångkulturella och kosmopolitiska bilden som man säger sig sträva efter att förmedla.

Syftet med projektet är att uppmärksamma Malmö Turisms strategiska arbete med att kommunicera Malmös varumärke genom Instagram, och att bilden de vill förmedla om Malmö (mångsidighet, gemenskap och mångfald) inte stämmer överens med vad som faktiskt kommuniceras i bilderna de publicerar där. 

Vi har gestaltat detta genom att skapa Instagramkontot “Mångsidiga Malmö”. Där har vi konstruerat och publicerat inlägg, vilka är ironiska tolkningar av några av de bilder som Malmö turism publicerar på sitt Instagramkonto malmotown.

Kika vidare på Instagramkontot @mangsidigamalmo för att se mer av projektet.

 

 

Ett examensprojekt av Jessica Göransson och Marielle Johannesson

#DOIT… FOR THE GAINS

Den 25 augusti 2017 avled en av de mest omtalade kroppsbyggarna Rich Piana av okänd orsak. Rykten och misstankar började spridas på nätet kort efter dödsfallet. En av de mest kända spekulationerna är en överdos orsakad av steroider. Efter 25 år av doping, orkade inte Pianas hjärta slå längre och kroppsbyggaren blev 45 år gammal. Trots Pianas död sker en exponering av steroider öppet i sociala nätverk. På plattformar som Youtube och Instagram visas bilder samt texter om doping, öppna för allmänheten att ta del av. Dr Tony Huge och Bostin Loyd är två kroppsbyggare som delar med sig av sina kunskaper om steroider till andra. Deras sociala medier är inbjudande för besökare som är intresserad av att börja träna Bodybuilding. Genom att besöka kroppsbyggarnas sociala nätverk-konton, kliver användare in i en mörk fälla, där deras hälsa kan stå på spel.

I mitt examensarbete undersökte jag hur steroider exponeras i sociala nätverk inom Bodybuilding-världen. Studien gestaltade tre kända kroppsbyggare: Bostin Loyd, Dr Tony Huge och Rich Piana. Jag undersökte kroppsbyggarnas Instagram – och Youtube konton för att ta fasta på hur männen exponerar steroider. Med hjälp av retoriska textanalyser och semiotiska analyser, var det tydligt att kroppsbyggarna var öppna med att förespråka om doping. Männen var positivt inställda till att använda steroider när Bodybuilding tränas och delade gärna med sig av sina erfarenheter. Under arbetets gång var det även tydligt att kroppsbyggarna var medvetna om sin självrepresentation. Männen visade stolt upp sin fysik, aggressivitet på gymmet och delade med sig av sina kunskaper om doping samt träning.

För att gestalta examensarbetet gjordes en skönlitterär e-bok, här finns den tillgänglig i PDF-format

En ungtjejs självkänsla

Det är en vanlig tisdagskväll i oktober. Utanför Toves fönster på Lilla Sigridsgatan i Lund är löven i alla möjliga färger. Brunt, gult, orange och grönt. Tove tycker att det är fint och mysigt, det ramar in hennes etta på 28 kvadratmeter. Golvet är gammalt, av vitmålat trä med lite sprickor här och där. Hon sitter i den blå sammetssoffan och med datorn i knät. Egentligen borde hon plugga till sin dugga som är i övermorgon, men hon var ute igår så huvudet gör ont och kroppen är orkeslös. Hon lägger fötterna på soffbordet som är en rektangulär koffert i brunt läder. Hon älskar den kofferten, för det var hennes pappas första möbel som han köpte till sin första etta i Helsingborg. Kofferten ger en känsla av att vara hemma i Helsingborg igen, när hon är bakis får hon alltid en liten hemlängtan. En kylig höstbris kommer från det öppna fönstret och Tove drar den gråa yllefilten över sina ben. Hon har fått höra att hon har snygga ben, själv tycker hon att de är korta och tjocka, helt formlösa. Tove tänker på kvällen igår, en kille hade kommenterat hennes skratt i rökrutan, han var ganska söt. Han hade tagit henne på axel och sagt ”Fan vilket härligt skratt du har, du verkar som en härlig tjej”. Hon hade rodnat och bara ryckt på axlarna och inte gett något svar, för att inte verka för tillgänglig. Kajsa hade då tagit henne i armen och dragit med henne in på tjejtoan. Kajsa hade pudrat på Toves beniga ansikte och sagt att hon hade gjort vad som helst för att få Toves kindben. Tove tittade sig då i spegeln, hon såg inga snygga kindben, utan ett tråkigt fyrkantigt ansikte som gjorde sig blekt till hennes korta blonda hår. Hon studerade sig själv missnöjt genom sina onyktra ögon, det enda hon egentligen gillade var hennes gröna ögon, som nu var fuktiga av alkoholen. Kajsa poserade framför spegeln med sina röda läppar, magtröja och korta kjol, Tove hade alltid tyckt att Kajsa var så cool som klädde sig hur hon ville, gärna kort och urringat, men brydde sig inte ett skvatt om magen putade ut eller om jeansen stramade om låren och hon såg alltid så sjukt snygg ut. Kajsa predikade på hur Tove var blind för sitt egna utseende.

K: ”Asså Tove du fattar inte vilken knock-out babe du är, sluta med den där osäkra fasonen och bara inse att du har en grym kropp och face liksom.”

Tove hade aldrig sett sig själv som osäker. När hon träffade nya personer var hon aldrig rädd för att prata eller ta plats, hon hade till och med spelat teater när hon var liten och älskade att stå på scen. Hon gick in på Google och skrev in osäker över sitt utseende men social. En rad olika artiklar och texter kom upp med rubriker som skrev och om ”självsäker men dålig självkänsla”. Äh, tänkte Tove, det här gav för mycket bakisångest för att ta i tu med nu. Hon har ändå alltid löst alla problem med en springrunda.

Hon tar sig in på Facebook och bläddrar genom flödet men blir uttråkad och lägger ifrån sig datorn och går till kylen. Den ekar tom och hon kommer på sig själv att bara stå med slutna ögon och njuta av kylens kyla som omsluter hennes pulserande huvud. Trött lyfter hon armen och tar fram matgrädde, lök och champinjoner. Medans pastavattnet kokar upp ställer hon sig och hackar. Knivens skarpa slag mot den slitna plastskärbrädan ekar i det tomma rummet och hon känner en liten våg av ensamhet. Bakisångest väller över, vad gjorde hon igår? vilka snackade hon med? Fan tänker Tove, måste man dricka så mycket. Det plingar till i telefonen, hon lägger ned pastan i vattnet innan hon tittar vem som skrivit. Sandra skriver:

S: “Hur var det igår?”
T: “Kuuul, men är sjukt bakis, typ rätt trött på nationslivet nu ändå… vad gör du ikväll? Vill du komma över? Behöver bakisventilera med någon… ”
S: “Shit vad kul, önskar jag hade varit med, men ligger veeerkligen efter med plugget… du förresten testade en så sjukt soft vegansk sallad från Instagramkontot du tipsade om, så naaaajs! Du måste testa”
T: “Men guud vad naajs, du ger mig sån ångest nuu haha vill också vara fräsch och produktiv… själv gör jag en gräddig pasta och ska typ slå på netflix”
S: “Haha ahmen vafan du är ju bakis, då får man äta och göra vad man vill!! vill du gå powerwalk imorgon bitti?”
T: “Yes please, vi ses 07.00 i botaniska, jag kör träningskläder, vill svettas”
S: “Grymt :D”’

Med tallriken i knäet sjunker hon ner i soffan och loggar in på netflix. Med ena handen bläddrar hon igenom ”toppval för Tove” och med andra slevar hon i sig pastan. Ingenting lockar. De färgglada bilderna och titlarna smälter samman, ögonen svider. Någonting måste hon välja innan pastan är uppäten så hon klickar som så många gånger förut på How I met your mother. Såsen är salt och god, pastan mättande, men tung. Jag förtjänar det här, tänker hon. När man är bakis behöver man pasta. När avsnittet som hon sett tio gånger innan kommer på tar hon upp telefonen och går in på Instagram. Hon går igenom flödet och gillar markerar vad hennes vänner har lagt upp. Hon går in på “upptäcksidan” och bläddrar igenom.

Bilder på hälsosamma sallader kommer upp en efter en, avokadotoasts och acaibowls. De färgglada maträtterna ser saftiga och nyttiga ut. Hon ligger och tänker vad hon ska äta efter powerwalken imorgon bitti. Något nyttigt och hälsosamt iallafall. Hon klickar sig in på ett konto där en tjej med bikini på framsidan förespråkar hälsosam mat. Tjejen verkar leva i ett exotiskt land då bilderna blandas med bikinibilder och frukter på stranden. Tove känner samtidigt ett obehag i kroppen. Med telefonen i ena handen tar hon den andra till sin mage och klämmer. Den tomma pastatallriken stirrar på henne bredvid hennes dator. Hon måste ha gått upp 1 kg efter den där pastan? Mer kanske till och med, med tanke på att magen känns extra mjuk? Såhär mycket kändes det inte runt magen igår. Fan tänker hon, hon kanske skulle ha bokat ett spinningpass iallafall? Så hade hon kunnat bränna av kalorierna med det samma. Det är inte ens helg, varför behövde hon äta pasta? Kläderna känns redan en storlek för små, lungorna kännas rostiga och smutsiga från gårdagens feströkande, varför måste hon vara så ofräsh? Hon tittar på tjejens Instagram igen och börjar spara recept. Nu jävlar ska hon bli hälsosam, inget kött eller bröd mer. Från och med imorgon börjar hennes hälsosamma livsstil. Hon lägger ifrån sig mobilen och ställer sig framför spegeln. Det känns som hela kroppen dallrar när hon går dit och hon ser själv ur alla vinklar. Hon tar bilder med telefonen och jämför med tjejen på Instagram. Tjejen på bilden ser lycklig ut på stranden med solkysst hud, vita tänder och i händerna håller hon en tallrik som har avokado och mango på sig. Det kryper under Toves hud och ettan på 28 kvadratmeter känns ännu mindre. Även fast huvudvärken pulserar och hon egentligen vet att det inte är bra att träna när man är bakis, tar hon tag i sina springskor och ger sig ut på en löprunda i den fina höstkvällen.

 

 

 

 

 

av Catharina De Geer

En ungtjejs självkänsla

En röd bikini

”Shit, vi har inte setts på hur länge som helst”
Olivia lyfter sin blick från restaurangmenyn,där allting verkar innehålla kolhydrater och gräddiga såser och tittar istället på sin bästa kompis Fredrika som sitter framför henne. Olivia ler ursäktande, hon har haft mycket att stå i den senaste tiden. Ett fat med pasta passerar förbi i händerna på en ung servitör och Olivia sänker återigen blicken ner i menyn.

”Deras tryffelpasta ska tydligen vara helt magisk”, försöker Fredrika.
Olivia slickar sig stressat runt läpparna.
”Jag är faktiskt mer sugen på en sallad”, svarar hon och spänner sig för hon vet att Fredrika kommer reagera. Det är en tryckt tystnad i flera sekunder och Olivia stirrar fegt på sitt vattenglas.

”Hur länge ska du fortsätta såhär?” Fredrika tittar på henne och fortsatte ”det är inte hälsosamt som du håller på. Fattar du inte det ? »

 

Allting hade börjat med en röd bikini. Olivia hade legat på soffan med en skål fylld med en generös portion Ben & Jerry Fishfood på magen och ena handen höll hennes telefon i ett stadigt grepp. Hon åt glassen långsamt samtidigt som hon bläddrade bilder på Instagram. Bilder från helgens strandfest rullade förbi i hennes flöde. Festen hon förstås inte hade varit bjuden på. Bara stans snyggaste tjejer hade varit bjudna, vilket Olivia inte räknades in som.

 

Olivia hade tagit en ny stor sked glass och studerat en av de publicerade bilderna från festen på sitt flöde, föreställandes ett tjejgäng. Alla var i hennes ålder, lite över 20 år, och de alla var liknande klädda i bikinis och korta kjolar. De alla hade sett glada ut. Vad hade dessa tjejer som Olivia inte hade undrade hon. Varför blev de bjudna på fest men inte hon. Olivia hade studerat bilden länge och sedan insett att hon var avundsjuk på tjejerna i bild. Hon ville vara som dem tjejerna. De alla var smala, vackra och såg lyckliga ut. En av tjejerna på bilden, Nicole, stod i mitten av tjejgänget. Hon poserade i en röd bikini. Hennes platta mage var gyllenbrun och hennes bara ben var långa och smala som en modells. Olivia hade sneglade på sin skål med nästan smält glass. Chokladfiskarna flöt runt i ett hav av choklad och marshmallows. Med bestämda steg gick hon upp ur soffan med skålen, in i köket där hon hällde ut glassen i vasken. Nu fick det vara nog. Hon skulle också bli en snygg och smal tjej på Instagram som blev bjuden på fester.

 

Olivia letade inspiration och vägledning för sin nya livsstil på sitt Instagramkonto. Hon upptäckte hur många av de unga kvinnorna hon ville se ut som, publicerade alla bilder på likande maträtter. Det var så dessa kvinnor höll sig smala, de åt knappast Ben & Jerry. Därför skulle inte Olivia heller göra det. Rostade mackor med ost byttes ut till en grön smoothie på mornarna. Lunch på den grekiska grillen blev istället en sallad från en trendig salladsbar en längre bit bort tio från kontoret. Middagar blev baserade på recept Oliva hittat på sitt Instagramflöde. Recept publicerade av smala, snygga och hälsosamma kvinnor.

 

“Olivia? Fattar du inte att det är ett ohälsosamt beteende du har?” Fredrikas arga röst fångar    Olivias uppmärksamhet och hon är tillbaka på restaurangen.

“När var sist du följde med på en afterwork med mig exempelvis? För att istället träna”

“Jag ska bara gå på toaletten”, Oliva reser sig snabbt innan Fredrika hinner längre med sin  predikan. Hon mår illa av hur middagen börjar ta form och tänker att det kommer bli svårt att undvika de kalorifyllda maträtterna på menyn. Olivia bestämde sig för längesedan att ohälsosam mat, onyttigt, endast skulle vara något hon åt när hon känner att hon förtjänar det. Om det är någon gång hon får unna sig är det på helger. Hon känner därför inte att hon förtjänade att dricka vin och äta chips på en uteservering en vardag. Hon skyller oftast på att hon är trött eller att hon är tvungen att jobba över.
Hon suckar, det skulle bli en lång middag.

 

Olivia intalade sig dagligen hur bra hon mådde av sina förändringar. Hon kände sig piggare och starkare. Framför allt kände hon sig duktig. När helgen kom var hon så pass nöjd med sig själv att hon inte ville belöna sig med ohälsosam mat, hon kände att det skulle få veckans slit kännas i onödan. När hon var på bio med Fredrika under fredagskvällar, avböjde hon vänligt men bestämt när bästa kompisen insisterade på att de skulle dela en stor popcorn och choklad som de annars brukade göra. Istället för att fika på stan under lördagar föreslog Olivia att de skulle springa slingan i skogen istället.

Efter några månader hade Fredrika fått nog och konfronterade Olivia.

”Du äter ju ingenting längre! Man ser ju snart varenda ben på dig!” Utbrast hon.

Olivia hade blivit arg. Typiskt Fredrika att inte kunna glädjas åt hennes hälsosamma livsstil utan endast bli avundsjuk. Hon hade gått hem och undvikt att svara när Fredrika ringde. Istället öppnade hon förväntansfullt paketet som hade kommit med posten, som hennes mamma lagt på hennes skrivbord. En röd bikini. Näst intill identisk med den som Nicole hade haft på den där bilden från strandfesten. Olivia hade med darrande rörelser testat den. Hon hade granskat sig kritiskt i spegeln men tyckte fortfarande att hon inte såg lika snygg och smal ut som Nicole hade gjort på sin bild från Instagramflödet.
Om jag bara skärper mig lite till, mer träning och mindre onyttig mat… sen kommer jag vara lika snygg som Nicole, tänkte Olivia

Olivia tvättar händerna långsamt inne på damernas och förbättrar sitt läppglans. Hon hör en toalett spola, och hur ett av båsens dörrar flyger upp och ut kommer Nicole. Snygga, smala Nicole. Hon ställer sig bredvid Olivia vid handfaten och tvättar händerna. Hon börjar sedan rota i sin väska. Olivia granskar varenda rörelse Nicole gör, försöker lägga dem på minnet.
Nicole plockar ut en liten burk, hon skakar ut två tabletter som hon stoppar i munnen. Hennes och Olivias blickar möts. Nicole rycker på axlarna och sträcker sedan fram burken.

“De dämpar hungern, snodde dem av min mamma. Tips nu för sommaren”, säger hon och ler nöjt.
Olivia känner sig stum. Hon skakar på huvudet och vänder sedan på klacken för att gå tillbaka till Fredrika.

På vägen ut ur damernas tar Oliva fram sin mobil och med snabba rörelser raderar hon sin Instagram app. Hon ska aldrig mer ta för givet att andra unga kvinnor på det sociala mediet är mer hälsosamma än henne. Hon känner hur hennes mage kurrar när hon sätter sig framför Fredrika, en känsla hon så länge ignorerat.

“Den där tryffelpastan kanske inte lät så dum ändå”, säger Olivia, samtidigt som hon sträcker sig efter brödkorgen. Fredrika ler.

Av Louise Ödeen

Gaming, genus och journalistik

Det är år 2018 och det råder fortfarande ojämlikheter i samhället. Många områden är mansdominerade, två sådana områden är journalistiken och gamingkulturen. Vi har undersökt skillnader och likheter mellan skribenter på två olika gamingrelaterade nyhetssidor med betoning skribenternas genus.

I vårt examensarbete undersökte vi hemsidor MyoGaming och Fragbite. Skillnaden mellan dessa två hemsidor är att MyoGaming enbart använder sig av kvinnliga och icke-binära skribenter, något som positionerar hemsidan i ett slags underläge.Vi jämförde tolv olika artiklar med varandra genom textanalyser och semiotisk bildanalys. Resultatet påvisade markanta skillnader gällande manliga och kvinnliga skribenter.  De kvinnliga och icke-binära skribenter uppvisade en lägre position, vilket kan förklaras av de olika strukturer och maktförhållande som finns inom de två berörda områden och även samhället i stort.

För att gestalta dessa resultat skapades ett satiriskt instagramkonto med olika gamingmemes. Kolla in kontot här: Gaming Giggle

 

Maja Bikov & Nikky Ramström

Skräckpodcasts ur ett genusperspektiv

Det var sommaren 2015, när min svägerska tipsade mig om namnet Jack Werner. Namnet på en programledare, som sedan färgat svensk skräck inom podcasting med sitt namn.

Sommarjobbet i den stora ekande lagerlokalen kändes plötsligt skrämmande när Jacks mörka lugna röst fyllde mitt huvud med obehag. Berättelser om barn med svarta ögon följde mig de tre meterna jag behövde gå mellan datorn och kaffemaskinen. Jag var livrädd. Och jag älskade det.

Ett ljud från köket får mig att hoppa högt. Rökrummets fläkt hade dragit igång. Det måste vara någon mer på redaktionen för den reagerade enbart på rörelse. Jag smög försiktigt mot köket. Fläkten från rökrutan lät högt. Men var tom. Vid det här laget hade jag börjat känna mig gråtfärdig. Oavsett om det var ett skämt eller ej, så var det elakt. Jag hade inte tid eller lust att leka, utan ville bara få klart min artikel och gå hem.”

De senaste tre åren har genren skräck växt inom mediet podcasting. Det går att finna allt från skrämmande historier från nätet, till djupare journalistiska dykningar inom rättsväsendet och mordutredningar. De flesta program är ledda av manliga programledare. Men här och där dyker skräckpoddar upp, producerade och skapade av kvinnor.

Jag är en av dessa kvinnor.

Sommaren gick och plötsligt hade jag lyssnat klart på alla 87 avsnitt av Creepypodden med Jack Werner. Jag sökte efter andra skräckpoddar, och lyssnade klart även på dessa. Jag var beroende, och materialet där ute var alldeles för litet för att tillfredsställa mitt nyfunna behov. Jag beklagade mig för min make vid frukostbordet. Han såg upp på mig från morgontidningen, och ryckte på axlarna.

”Du får väl göra en egen podcast då.

Inte kan väl jag?

”Jag är ju ingen Jack Werner direkt.”

Maken ryckte på axlarna igen.

”Nä, du är Sofie Nyblin. Och du klarar allt du ger dig fan på.”

Och så var det med den saken. Jag skulle starta min egen skräckpodcast.

Jag googlade på hur man startar sin egen podcast, ladda ned ljudredigeringsprogram, översatte skräckhistorier från nätforumet Reddit och testade att spela in mitt absolut första avsnitt med ett gammalt trött headset. Ljudkvalitén var inte den bästa, men maken lyste upp när han lyssnade och nickade uppmuntrande. Dagen efter kom han hem med ett par ordentliga hörlurar till mig och en rejäl mikrofon.

Ljudkvalitén blev bättre, och plötsligt hade jag nått poddtoppen på Itunes. Jag var minst sagt chockad.

Under denna tidpunkt studerade jag kommunikationsstrategier på en kurs på Malmö Högskola, och jag började följa andra skräckpoddar på facebook och instagram för att se hur de marknadsförde sig.

Det slog mig plötsligt hur olika kvinnor och män marknadsförde samma genre. Det var nästan skrämmande. Jag mindes plötsligt den första skoluppgiften vi fick under kandidatprogrammet Medie- och kommunikationsvetenskap.

Självrepresentation genom sociala medier

Jag och några klasskompisar hade valt att undersöka hur kvinnor och män representerade sig själva på sina sociala medier genom fotografier. Vi såg tydliga mönster mellan profilbilder, reklambilder och kurslitteratur. Männen fotograferades oftast underifrån, en symbol för makt, där objektet på fotografiet ser ned på den som iakttar honom. Kvinnan fotograferades istället ovanifrån, betraktad av av sin betraktare.

Det var skrämmande att inse att vi alla hade följt dessa osynliga könsregler i våra egna profilbilder på sociala medier. Som om vi kopierat patriarkatets mönster rakt av.
Och nu gjorde jag det igen i min marknadsföring av podcasten.

Men det var inte bara på de sociala medierna det skiljde sig. Även poddarna i sig hade olika upplägg beroende på programledarens genustillhörighet.

Jag började lyssna efter nya saker när jag betade av de olika skräckpoddarna. Hörde hur de kvinnliga programledarna skrattade och förde dialog, delade med sig av privata saker och uttryckte känslor. Hur de manliga programledarna var sakliga och opersonliga, som nyhetsuppläsare. Och det skrämde mig.

Hur mycket av min egen självrepresentation är påverkat av min könstillhörighet och det förväntningar som denna innehåller?

Att kvinnliga och manliga röster är fysiskt olika är svårt att kringgå, men att dem innehåller olika attribut baserat på genustillhörighet och samhällsnormer är någonting helt annat. Dessa olikheter kan man faktiskt påverka. Men för att kunna göra detta krävs kunskap, medvetenhet, och ifrågasättanden.

Först och främst var jag tvungen att ta reda på hur andra uppfattade programledarna baserat på deras könstillhörigheter. Jag bad fyra personer att lyssna på två olika skräckpoddar, och sedan uttrycka sig om programledarna.

Svaren var sorgligt enhetliga.

Kvinnor är emotionella.

Män är sakliga.

Förväntningarna på skräckgenren var tydligt dominerade av manliga attribut

”Jag föreställer mig en mörk, lugn röst.”

Jag valde att intervjua två personer som är vana lyssnare av skräckpoddar, för att ta reda på hur mycket man kan koda in i själva skräcknovellerna. Vilka signaler som kan skapa en känsla kring karaktärens kön, utan att någonstans nämna en könstillhörighet. Utan att använda en fysisk röst.

Det visade sig att våra fördomar är starkare än vad vi tror.

Genom att använda enkla beståndsdelar, som yrke, eller val av dryck, kön på partner eller tonalitet i texten, kan man styra läsarens bild av karaktären. Ett jobb som skribent på en tidning skapade bilden av en manliga karaktär, fördomar som har rötterna i journalistiken som mansdominerad. Fördomar som är så pass starka att vi, trots att det idag är många kvinnor som jobbar som journalister, förväntar oss en manlig karaktär i den rollen. Ett glas vitt vin, räkor och ett ex vid namn Rickard, skapade bilden av en kvinnlig karaktär, trots att inget kön någonsin nämns.

Vi är kodade av ett normativt samhälle vars signaler vi läser av utan att egentligen reflektera över dom. Vi är så vana vid dom att de bli osynliga för oss.

Om en vecka ska jag släppa säsong två av min skräckpodcast

Jag funderar över hur jag kan bryta normer, utan att för den delen behöva iklä mig en manlig roll för att komma ifrån de kvinnliga fördomarna. Jag vill varken spela patriarkatet i händerna, eller behöva använda mig av manliga attribut för att lyckas. Att iklä mig rollen som en manlig programledare blir detsamma som att säga att dessa attribut skulle vara mer värda. Oavsett om samhället säger att sådant är fallet, så vill jag inte anta att det inte går att förändra.

Är skräck en genre för alla?

Trots att lyssnaren förväntar sig en lugn och mörk röst?

(Det skulle mest låta humoristiskt om jag försökte mig på en sådan sak)

Eller går förväntningarna på genren att förändra?

Jag hoppas det. Om fler kvinnor börjar podda om skräck, en genre som ännu inte är så stor på den svenska poddtoppen, kanske vi kvinnor kan skapa nya förväntningar. Ta över genren och skapa nya regler.

Jag tänker tillbaka på sommaren 2005

Jag minns Jack Werners lugna röst i mina hörlurar.
Men vet ni vad jag minns ännu starkare?

Att skräck är en genre för mig.

 

Läs hela det gestaltande arbetet här.

 

/Sofie Nyblin

Instagrams digitala drömvärld

På Instagram skapar vi berättelsen om om oss själva och andra. Vi följer de regler vi lärt oss att rätta oss efter eller kämpar aktivt för att bryta dem. Att vara oförutsägbar är en utmaning.

Avklädd eller inte. Posa framför kameran eller inte. Kroppsbehåring, smink, celluliter. Att rannsaka sig själv och sina föreställningar om rätt och fel när det kommer till att vara kvinna är en process som kan vara värdefull att dela med sig av. Det är en av många aspekter som påverkar hur vi lever våra liv.

Debatter går varma inom medieforskning om vilka resultat det får när människor skapar och tar del av Instagrams photoshoppade drömvärld. Har vi alla en förvrängd världsbild och noll självinsikt, eller är det egentligen harmlöst? Eller ännu bättre, ett fantastiskt verktyg för normbrytande kreativitet och förvandling.

Jag uppskattar själv fotografer och konstnärer som diskuterar de perspektiv vi har på oss själva, vare sig det är som kvinnor, svenskar, unga vuxna, eller något annat. När det kommer till plattformen Instagram kan identiteten som kvinna eller man ta extra stor plats i hur vi framställer oss själva och andra i bild och text. Vi håller oss ofta inom ramarna för det feminina eller maskulina utan att tänka på att det är just det – ramar.

Det är reflektioner kring detta och hur det påverkar mig i mitt eget liv som är basen för budskapet i det gestaltande arbetet Femme.

För fler luddiga reflektioner och illustrationer av Gabriella Karlsson, kolla in arbetets instagramkonto här.