En röd bikini

”Shit, vi har inte setts på hur länge som helst”
Olivia lyfter sin blick från restaurangmenyn,där allting verkar innehålla kolhydrater och gräddiga såser och tittar istället på sin bästa kompis Fredrika som sitter framför henne. Olivia ler ursäktande, hon har haft mycket att stå i den senaste tiden. Ett fat med pasta passerar förbi i händerna på en ung servitör och Olivia sänker återigen blicken ner i menyn.

”Deras tryffelpasta ska tydligen vara helt magisk”, försöker Fredrika.
Olivia slickar sig stressat runt läpparna.
”Jag är faktiskt mer sugen på en sallad”, svarar hon och spänner sig för hon vet att Fredrika kommer reagera. Det är en tryckt tystnad i flera sekunder och Olivia stirrar fegt på sitt vattenglas.

”Hur länge ska du fortsätta såhär?” Fredrika tittar på henne och fortsatte ”det är inte hälsosamt som du håller på. Fattar du inte det ? »

 

Allting hade börjat med en röd bikini. Olivia hade legat på soffan med en skål fylld med en generös portion Ben & Jerry Fishfood på magen och ena handen höll hennes telefon i ett stadigt grepp. Hon åt glassen långsamt samtidigt som hon bläddrade bilder på Instagram. Bilder från helgens strandfest rullade förbi i hennes flöde. Festen hon förstås inte hade varit bjuden på. Bara stans snyggaste tjejer hade varit bjudna, vilket Olivia inte räknades in som.

 

Olivia hade tagit en ny stor sked glass och studerat en av de publicerade bilderna från festen på sitt flöde, föreställandes ett tjejgäng. Alla var i hennes ålder, lite över 20 år, och de alla var liknande klädda i bikinis och korta kjolar. De alla hade sett glada ut. Vad hade dessa tjejer som Olivia inte hade undrade hon. Varför blev de bjudna på fest men inte hon. Olivia hade studerat bilden länge och sedan insett att hon var avundsjuk på tjejerna i bild. Hon ville vara som dem tjejerna. De alla var smala, vackra och såg lyckliga ut. En av tjejerna på bilden, Nicole, stod i mitten av tjejgänget. Hon poserade i en röd bikini. Hennes platta mage var gyllenbrun och hennes bara ben var långa och smala som en modells. Olivia hade sneglade på sin skål med nästan smält glass. Chokladfiskarna flöt runt i ett hav av choklad och marshmallows. Med bestämda steg gick hon upp ur soffan med skålen, in i köket där hon hällde ut glassen i vasken. Nu fick det vara nog. Hon skulle också bli en snygg och smal tjej på Instagram som blev bjuden på fester.

 

Olivia letade inspiration och vägledning för sin nya livsstil på sitt Instagramkonto. Hon upptäckte hur många av de unga kvinnorna hon ville se ut som, publicerade alla bilder på likande maträtter. Det var så dessa kvinnor höll sig smala, de åt knappast Ben & Jerry. Därför skulle inte Olivia heller göra det. Rostade mackor med ost byttes ut till en grön smoothie på mornarna. Lunch på den grekiska grillen blev istället en sallad från en trendig salladsbar en längre bit bort tio från kontoret. Middagar blev baserade på recept Oliva hittat på sitt Instagramflöde. Recept publicerade av smala, snygga och hälsosamma kvinnor.

 

“Olivia? Fattar du inte att det är ett ohälsosamt beteende du har?” Fredrikas arga röst fångar    Olivias uppmärksamhet och hon är tillbaka på restaurangen.

“När var sist du följde med på en afterwork med mig exempelvis? För att istället träna”

“Jag ska bara gå på toaletten”, Oliva reser sig snabbt innan Fredrika hinner längre med sin  predikan. Hon mår illa av hur middagen börjar ta form och tänker att det kommer bli svårt att undvika de kalorifyllda maträtterna på menyn. Olivia bestämde sig för längesedan att ohälsosam mat, onyttigt, endast skulle vara något hon åt när hon känner att hon förtjänar det. Om det är någon gång hon får unna sig är det på helger. Hon känner därför inte att hon förtjänade att dricka vin och äta chips på en uteservering en vardag. Hon skyller oftast på att hon är trött eller att hon är tvungen att jobba över.
Hon suckar, det skulle bli en lång middag.

 

Olivia intalade sig dagligen hur bra hon mådde av sina förändringar. Hon kände sig piggare och starkare. Framför allt kände hon sig duktig. När helgen kom var hon så pass nöjd med sig själv att hon inte ville belöna sig med ohälsosam mat, hon kände att det skulle få veckans slit kännas i onödan. När hon var på bio med Fredrika under fredagskvällar, avböjde hon vänligt men bestämt när bästa kompisen insisterade på att de skulle dela en stor popcorn och choklad som de annars brukade göra. Istället för att fika på stan under lördagar föreslog Olivia att de skulle springa slingan i skogen istället.

Efter några månader hade Fredrika fått nog och konfronterade Olivia.

”Du äter ju ingenting längre! Man ser ju snart varenda ben på dig!” Utbrast hon.

Olivia hade blivit arg. Typiskt Fredrika att inte kunna glädjas åt hennes hälsosamma livsstil utan endast bli avundsjuk. Hon hade gått hem och undvikt att svara när Fredrika ringde. Istället öppnade hon förväntansfullt paketet som hade kommit med posten, som hennes mamma lagt på hennes skrivbord. En röd bikini. Näst intill identisk med den som Nicole hade haft på den där bilden från strandfesten. Olivia hade med darrande rörelser testat den. Hon hade granskat sig kritiskt i spegeln men tyckte fortfarande att hon inte såg lika snygg och smal ut som Nicole hade gjort på sin bild från Instagramflödet.
Om jag bara skärper mig lite till, mer träning och mindre onyttig mat… sen kommer jag vara lika snygg som Nicole, tänkte Olivia

Olivia tvättar händerna långsamt inne på damernas och förbättrar sitt läppglans. Hon hör en toalett spola, och hur ett av båsens dörrar flyger upp och ut kommer Nicole. Snygga, smala Nicole. Hon ställer sig bredvid Olivia vid handfaten och tvättar händerna. Hon börjar sedan rota i sin väska. Olivia granskar varenda rörelse Nicole gör, försöker lägga dem på minnet.
Nicole plockar ut en liten burk, hon skakar ut två tabletter som hon stoppar i munnen. Hennes och Olivias blickar möts. Nicole rycker på axlarna och sträcker sedan fram burken.

“De dämpar hungern, snodde dem av min mamma. Tips nu för sommaren”, säger hon och ler nöjt.
Olivia känner sig stum. Hon skakar på huvudet och vänder sedan på klacken för att gå tillbaka till Fredrika.

På vägen ut ur damernas tar Oliva fram sin mobil och med snabba rörelser raderar hon sin Instagram app. Hon ska aldrig mer ta för givet att andra unga kvinnor på det sociala mediet är mer hälsosamma än henne. Hon känner hur hennes mage kurrar när hon sätter sig framför Fredrika, en känsla hon så länge ignorerat.

“Den där tryffelpastan kanske inte lät så dum ändå”, säger Olivia, samtidigt som hon sträcker sig efter brödkorgen. Fredrika ler.

Av Louise Ödeen

Gaming, genus och journalistik

Det är år 2018 och det råder fortfarande ojämlikheter i samhället. Många områden är mansdominerade, två sådana områden är journalistiken och gamingkulturen. Vi har undersökt skillnader och likheter mellan skribenter på två olika gamingrelaterade nyhetssidor med betoning skribenternas genus.

I vårt examensarbete undersökte vi hemsidor MyoGaming och Fragbite. Skillnaden mellan dessa två hemsidor är att MyoGaming enbart använder sig av kvinnliga och icke-binära skribenter, något som positionerar hemsidan i ett slags underläge.Vi jämförde tolv olika artiklar med varandra genom textanalyser och semiotisk bildanalys. Resultatet påvisade markanta skillnader gällande manliga och kvinnliga skribenter.  De kvinnliga och icke-binära skribenter uppvisade en lägre position, vilket kan förklaras av de olika strukturer och maktförhållande som finns inom de två berörda områden och även samhället i stort.

För att gestalta dessa resultat skapades ett satiriskt instagramkonto med olika gamingmemes. Kolla in kontot här: Gaming Giggle

 

Maja Bikov & Nikky Ramström

Skräckpodcasts ur ett genusperspektiv

Det var sommaren 2015, när min svägerska tipsade mig om namnet Jack Werner. Namnet på en programledare, som sedan färgat svensk skräck inom podcasting med sitt namn.

Sommarjobbet i den stora ekande lagerlokalen kändes plötsligt skrämmande när Jacks mörka lugna röst fyllde mitt huvud med obehag. Berättelser om barn med svarta ögon följde mig de tre meterna jag behövde gå mellan datorn och kaffemaskinen. Jag var livrädd. Och jag älskade det.

Ett ljud från köket får mig att hoppa högt. Rökrummets fläkt hade dragit igång. Det måste vara någon mer på redaktionen för den reagerade enbart på rörelse. Jag smög försiktigt mot köket. Fläkten från rökrutan lät högt. Men var tom. Vid det här laget hade jag börjat känna mig gråtfärdig. Oavsett om det var ett skämt eller ej, så var det elakt. Jag hade inte tid eller lust att leka, utan ville bara få klart min artikel och gå hem.”

De senaste tre åren har genren skräck växt inom mediet podcasting. Det går att finna allt från skrämmande historier från nätet, till djupare journalistiska dykningar inom rättsväsendet och mordutredningar. De flesta program är ledda av manliga programledare. Men här och där dyker skräckpoddar upp, producerade och skapade av kvinnor.

Jag är en av dessa kvinnor.

Sommaren gick och plötsligt hade jag lyssnat klart på alla 87 avsnitt av Creepypodden med Jack Werner. Jag sökte efter andra skräckpoddar, och lyssnade klart även på dessa. Jag var beroende, och materialet där ute var alldeles för litet för att tillfredsställa mitt nyfunna behov. Jag beklagade mig för min make vid frukostbordet. Han såg upp på mig från morgontidningen, och ryckte på axlarna.

”Du får väl göra en egen podcast då.

Inte kan väl jag?

”Jag är ju ingen Jack Werner direkt.”

Maken ryckte på axlarna igen.

”Nä, du är Sofie Nyblin. Och du klarar allt du ger dig fan på.”

Och så var det med den saken. Jag skulle starta min egen skräckpodcast.

Jag googlade på hur man startar sin egen podcast, ladda ned ljudredigeringsprogram, översatte skräckhistorier från nätforumet Reddit och testade att spela in mitt absolut första avsnitt med ett gammalt trött headset. Ljudkvalitén var inte den bästa, men maken lyste upp när han lyssnade och nickade uppmuntrande. Dagen efter kom han hem med ett par ordentliga hörlurar till mig och en rejäl mikrofon.

Ljudkvalitén blev bättre, och plötsligt hade jag nått poddtoppen på Itunes. Jag var minst sagt chockad.

Under denna tidpunkt studerade jag kommunikationsstrategier på en kurs på Malmö Högskola, och jag började följa andra skräckpoddar på facebook och instagram för att se hur de marknadsförde sig.

Det slog mig plötsligt hur olika kvinnor och män marknadsförde samma genre. Det var nästan skrämmande. Jag mindes plötsligt den första skoluppgiften vi fick under kandidatprogrammet Medie- och kommunikationsvetenskap.

Självrepresentation genom sociala medier

Jag och några klasskompisar hade valt att undersöka hur kvinnor och män representerade sig själva på sina sociala medier genom fotografier. Vi såg tydliga mönster mellan profilbilder, reklambilder och kurslitteratur. Männen fotograferades oftast underifrån, en symbol för makt, där objektet på fotografiet ser ned på den som iakttar honom. Kvinnan fotograferades istället ovanifrån, betraktad av av sin betraktare.

Det var skrämmande att inse att vi alla hade följt dessa osynliga könsregler i våra egna profilbilder på sociala medier. Som om vi kopierat patriarkatets mönster rakt av.
Och nu gjorde jag det igen i min marknadsföring av podcasten.

Men det var inte bara på de sociala medierna det skiljde sig. Även poddarna i sig hade olika upplägg beroende på programledarens genustillhörighet.

Jag började lyssna efter nya saker när jag betade av de olika skräckpoddarna. Hörde hur de kvinnliga programledarna skrattade och förde dialog, delade med sig av privata saker och uttryckte känslor. Hur de manliga programledarna var sakliga och opersonliga, som nyhetsuppläsare. Och det skrämde mig.

Hur mycket av min egen självrepresentation är påverkat av min könstillhörighet och det förväntningar som denna innehåller?

Att kvinnliga och manliga röster är fysiskt olika är svårt att kringgå, men att dem innehåller olika attribut baserat på genustillhörighet och samhällsnormer är någonting helt annat. Dessa olikheter kan man faktiskt påverka. Men för att kunna göra detta krävs kunskap, medvetenhet, och ifrågasättanden.

Först och främst var jag tvungen att ta reda på hur andra uppfattade programledarna baserat på deras könstillhörigheter. Jag bad fyra personer att lyssna på två olika skräckpoddar, och sedan uttrycka sig om programledarna.

Svaren var sorgligt enhetliga.

Kvinnor är emotionella.

Män är sakliga.

Förväntningarna på skräckgenren var tydligt dominerade av manliga attribut

”Jag föreställer mig en mörk, lugn röst.”

Jag valde att intervjua två personer som är vana lyssnare av skräckpoddar, för att ta reda på hur mycket man kan koda in i själva skräcknovellerna. Vilka signaler som kan skapa en känsla kring karaktärens kön, utan att någonstans nämna en könstillhörighet. Utan att använda en fysisk röst.

Det visade sig att våra fördomar är starkare än vad vi tror.

Genom att använda enkla beståndsdelar, som yrke, eller val av dryck, kön på partner eller tonalitet i texten, kan man styra läsarens bild av karaktären. Ett jobb som skribent på en tidning skapade bilden av en manliga karaktär, fördomar som har rötterna i journalistiken som mansdominerad. Fördomar som är så pass starka att vi, trots att det idag är många kvinnor som jobbar som journalister, förväntar oss en manlig karaktär i den rollen. Ett glas vitt vin, räkor och ett ex vid namn Rickard, skapade bilden av en kvinnlig karaktär, trots att inget kön någonsin nämns.

Vi är kodade av ett normativt samhälle vars signaler vi läser av utan att egentligen reflektera över dom. Vi är så vana vid dom att de bli osynliga för oss.

Om en vecka ska jag släppa säsong två av min skräckpodcast

Jag funderar över hur jag kan bryta normer, utan att för den delen behöva iklä mig en manlig roll för att komma ifrån de kvinnliga fördomarna. Jag vill varken spela patriarkatet i händerna, eller behöva använda mig av manliga attribut för att lyckas. Att iklä mig rollen som en manlig programledare blir detsamma som att säga att dessa attribut skulle vara mer värda. Oavsett om samhället säger att sådant är fallet, så vill jag inte anta att det inte går att förändra.

Är skräck en genre för alla?

Trots att lyssnaren förväntar sig en lugn och mörk röst?

(Det skulle mest låta humoristiskt om jag försökte mig på en sådan sak)

Eller går förväntningarna på genren att förändra?

Jag hoppas det. Om fler kvinnor börjar podda om skräck, en genre som ännu inte är så stor på den svenska poddtoppen, kanske vi kvinnor kan skapa nya förväntningar. Ta över genren och skapa nya regler.

Jag tänker tillbaka på sommaren 2005

Jag minns Jack Werners lugna röst i mina hörlurar.
Men vet ni vad jag minns ännu starkare?

Att skräck är en genre för mig.

 

Läs hela det gestaltande arbetet här.

 

/Sofie Nyblin

Instagrams digitala drömvärld

På Instagram skapar vi berättelsen om om oss själva och andra. Vi följer de regler vi lärt oss att rätta oss efter eller kämpar aktivt för att bryta dem. Att vara oförutsägbar är en utmaning.

Avklädd eller inte. Posa framför kameran eller inte. Kroppsbehåring, smink, celluliter. Att rannsaka sig själv och sina föreställningar om rätt och fel när det kommer till att vara kvinna är en process som kan vara värdefull att dela med sig av. Det är en av många aspekter som påverkar hur vi lever våra liv.

Debatter går varma inom medieforskning om vilka resultat det får när människor skapar och tar del av Instagrams photoshoppade drömvärld. Har vi alla en förvrängd världsbild och noll självinsikt, eller är det egentligen harmlöst? Eller ännu bättre, ett fantastiskt verktyg för normbrytande kreativitet och förvandling.

Jag uppskattar själv fotografer och konstnärer som diskuterar de perspektiv vi har på oss själva, vare sig det är som kvinnor, svenskar, unga vuxna, eller något annat. När det kommer till plattformen Instagram kan identiteten som kvinna eller man ta extra stor plats i hur vi framställer oss själva och andra i bild och text. Vi håller oss ofta inom ramarna för det feminina eller maskulina utan att tänka på att det är just det – ramar.

Det är reflektioner kring detta och hur det påverkar mig i mitt eget liv som är basen för budskapet i det gestaltande arbetet Femme.

För fler luddiga reflektioner och illustrationer av Gabriella Karlsson, kolla in arbetets instagramkonto här.

Konsten att hantera en föränderlig bransch

Hur kan man med hjälp av internkommunikation underlätta en omorganisering? Det och mycket mer finner du svar på i vårt examensarbete “Konsten att hantera en föränderlig bransch: internkommunikationens roll vid omorganisering inom ett företag i mediebranschen”.

Mediebranschen har stått inför stora förändringar de senaste åren. Digitaliseringen av samhället har medfört att vissa företag inom mediebranschen har lättare att anpassa sig till den digitala revolutionen och den nya rådande medielogiken, än andra. Mediebranschen är tuff, präglad av konkurrens, föränderlighet och snabb utveckling. Omorganiseringar blir därför ofta en konsekvens och i vårt examensarbete under våren 2018 tog vi fasta på just detta.

I vårt examensarbete undersökte vi internkommunikationens roll i förhållande till organisationskulturen vid omorganiseringar, på ett medieföretag som befinner sig i en ständig förändringsprocess. Genom tolv semistrukturerade intervjuer studerade vi hur de kommunikationsansvariga använde sig av internkommunikation vid omorganiseringar och hur detta upplevdes av organisationens anställda. Resultaten visade att de anställda generellt var nöjda med kommunikationen vid tillkännagivandet av omorganiseringar. Uppföljningen kunde dock enligt medarbetarna förbättras eftersom internkommunikationen användes relativt linjärt. Den föränderliga mediebranschen visade påverka organisationskulturen, och företagets struktur bidrog till utmaningar gällande ömsesidig dialog mellan de olika yrkesbefattningarna.

Examensarbetet bidrog till många kloka slutsatser och dessa fick än mer fokus i det gestaltande arbetet. I gestaltningen valde vi att utforma ett presentationsmaterial med Powerpoint och bildmanus som sedan sattes ihop till en film. Här fick vi möjlighet att sammanfatta de allra viktigaste insikterna och rikta vår studies resultat till en för ämnet relevant målgrupp – kommunikationsansvariga inom olika företag och organisationer. Guiden är uppbyggd utifrån ett avsändarperspektiv med tips och råd på hur kommunikationsprocessen kan se ut. Samtidigt belyser den vikten av att bemöta mottagarnas önskemål och behov. Vår förhoppning med det gestaltande arbetet är att uppmuntra företag att göra internkommunikation till en viktig del och därigenom nå en sammansvetsad organisation.

Av: Anna Magnusson & Ida Lord

 

Appdejtingens självpresentation


Tre skärmdumpar från stop motion-slidern.

Vi valde att ur ett teknologiskt deterministiskt synsätt undersöka hur olika medielogiker influerar Tinderanvändares självrepresentation. Det visade sig att majoriteten av våra intervjupersoner (20-30 år) gärna visar upp en ”polerad” bild av sig själva i appen. Vi ville skapa en gestaltning av det här och på ett något överdrivet och provocerande sätt (läs: politik ej inblandat i sammanhanget) låta publiken avgöra vad som utgör en ”bra” självrepresentation på Tinder. På så sätt ville vi även öka medvetenheten och väcka en tanke kring bedömningen. Vi har därför i vårt gestaltande arbete gjort en ”stop motion-slider” där publiken ska kunna dra en stapel genom tio olika bilder. På första bilden är modellen helt osminkad och motsatsen på sista bilden. Tanken är helt enkelt att stoppa stapeln där mottagaren anser att modellen har en ”bra” självrepresentation. Denna slidern ska också på något sätt kunna skapa en igenkänning hos de som använder Tinder och är medveta om den glamorifierade verkligheten som pågår i dejtingappen. Var hade du själv stannat slidern?

Amanda Jensen & Patricia Mansner

Röststyrning – Framtidens användargränssnitt?

Medielandskapet är i en ständig förändring och på en mediekonferens i fjol presenterades en idé om ett nytt användargränssnitt i framtidens medieanvändning. Det ryktas om att röstens intåg på marknaden kommer omformulera dagens möjligheter i hur vi använder traditionella medier i vardagen.

Gestaltningen är ett sätt att visa hur röststyrning kan se ut tillsammans med vardagliga rutiner. Vi följer en person och genom en inblick i hans vardag kan vi få en inblick i en miljö där röststyrning har en plats i hemmet, det sociala livet och arbetet.

 

Yili Chan

 

Länk till Gestaltande arbete på Youtube.

Funderar du någonsin över räckvidd?

Vill du läsa en hel uppsats, utan att läsa uppsatsen? Och är du nyfiken på vad räckvidd betyder i reklamens värld? Dubbelt ja? Nice – då har jag skapat en hemsida åt dig.

Funderar du någonsin över räckvidd?

Här är hemsidan

Vem orkar läsa en hel uppsats på 53 sidor? Ja, det är säkert någon som finner det njutbart att plöja teorier och tidigare forskning för att tillslut nå den vaga slutsats som så många akademiska skrifter når. Eftersom att jag tycker det är oerhört rimligt att man inte vill läsa en hel uppsats har jag istället skapat denna hemsida.

Uppsatsen handlar om begreppet räckvidd och hur det används i olika reklamsammanhang, och hur det betyder olika beroende på sammanhang. Detta genomfördes genom att studera en rad olika kommunikationstraditioner och tidigare forskning för att sedan ställa det mot empiri i form av intervjuer med olika aktörer som är inblandade i en reklamkampanjprocess.
Att räckvidd har flera olika betydelser beroende på aktör och om du inte är intresserad av den djupa analysen som studien gör tänker jag göra det lätt för dig.

j

 

ALLTSÅ – Vill du läsa en hel uppsats, utan att läsa uppsatsen? Och är du nyfiken på vad räckvidd betyder i reklamens värld? Dubbelt ja? Nice – då har jag skapat en hemsida åt dig.

Här är hemsidan också

 

Här också…

 

Ja, här också…

Stereotyper i reklam – sociala medier

Begreppet ”influencer” är idag något som ofta förekommer i sociala medier. I takt med att dessa influencers blir allt fler och fler ökar också det kommersiella intresset för dessa offentliga personer. Vad händer när dessa personer ingår i betalda samarbeten med kommersiella aktörer?

I vårt examensarbete har vi undersökt vilka könsstereotyper som kan urskiljas i instagram-bilder som publicerats som betalda samarbeten av fyra svenska influencers. Utöver detta tittade vi också på vilken typ av samarbeten och vilka produkter de gjorde reklam för, samt hur detta kunde kopplas till de manliga och kvinnliga stereotyperna. Under denna undersökning kom vi fram till en mängd spännande slutsatser kring ämnet influencers och stereotyper i sociala medier, titta gärna på vårt examensarbete som finns länkat längst ned på sidan.

Till mitt gestaltande arbete valde jag att förenkla innehållet i examensarbetet för att nå en så bred målgrupp som möjligt. Genom att skriva en samling artiklar av olika fiktiva författare i relation till ämnet influencers har jag presenterat olika synsätt på hur du som läsare kan ställa dig till ämnet. Håller du med något av resonemangen, eller har du en helt egen uppfattning av influencers och stereotyper i marknadsföring? Ta reda på det genom att läsa artiklarna! Länk till både detta och examensarbetet finner du nedan:

Läs artiklarna från mitt gestaltande arbete här: Gestaltande examensarbete

Av: Gustav Jönsson