Culture, Politics and the Economy

Culture, Politics and the Economy:
From a Happy to an Awkward Relationship

30th of April, 2020

Published here by International Karl Polanyi Society

Mikael Stigendal
Professor of Sociology, Malmo University

At the Albert Hall in London, the brass band from a mining town in Yorkshire has just won the national competition. The band leader is giving a speech but instead of being joyful, he turns political: “The last ten years this bloody government has destroyed an entire industry. Our industry! And not just our industry, but our communities, our homes, our lives! All in the name of progress.” The scene belongs to the film “Brassed Off” from 1996. The play at Albert Hall follows the closure, two weeks earlier, of the local pit. To understand Brexit and the historic loss of the Labour party in the December election 2019, it is necessary to go back to these times.

Before the miner’s strike in 1984, there were so many mining towns and communities across the UK. And as the film “Brassed Off” shows, they had their culture. The band in the film had existed since 1881. Music mattered. And so did the clubs, bingo nights, sausage rolls, football and a lot more. There was a richness in cultural life, supported by an economy with hard and unhealthy work, but also a high degree of labour process collectivity. By working in the pit, men became socialised into a collective which cultural life made meaningful. A social order existed implying that the class disciplined itself, which women also contributed to by, as mothers, being in control of the streets. The social order included a breeding ground for joint interests, which it was the role of politics to construct. Many of these communities were represented in parliament by miners, born and bred locally. This is what I mean with how culture, politics and the economy had a happy relationship.

The band leader in “Brassed Off” obviously knew about this. He knew that music did not matter without the pit. He understood that the closure of the pits in the 1980s and 90s destroyed not only an industry, but also communities and lives. The Thatcher government in the 1980s put in place another growth model, which made the City of London the main centre of finance capital, not by producing its own wealth but extracting it from others. People in the old working class communities did not get much of compensation, except for the gig-economy, brilliantly portrayed by Ken Loach in the recent film “Sorry we missed you”. In contrast to working in the pit, the gig-economy put workers into competition with each other. According to reports on Britain’s former mining communities, the consequences of the abandoned mining industry are still visible in the statistics of jobs, unemployment and health. The austerity policies during the last ten years have made it even much worse.

The relationship between culture, politics and the economy has thereby become awkward. Accordingly, Corbyn’s Labour could neither rely on favourable breeding grounds at the work places for the shaping of joint interests, nor a culture that could make such interests meaningful to people. Instead, those who deserted Labour acted like Joker in the Oscar award winning film from 2019 with the same title. We who in our youth got used to see Joker as the villain in the series about Batman and Robin are shown in the film how he became a villain. It is certainly not a cheerful story but characterized by poverty, violence, abuse and illness, i.e. the kind of life that many people live in today’s United Kingdom. Yet, Joker tries to follow the rules of the game but instead of getting respect, he is laughed at and mocked. That’s perhaps how many old Labour voters felt it when their own representatives, by not sticking clearly to the result of the referendum on Brexit, appeared to deprive them of the little democratic influence they believed they still had. If you are treated like a clown, why not become one, just like Joker, and vote for the biggest clown of them all, Boris Johnson?

What can be learnt from these entangled dynamics is that the Left has to get much more involved in the everyday life of ordinary people to understand their working and living conditions. This understanding should be created jointly with the people concerned, recognising their own experience, thinking and knowledge, thereby also empowering us all collectively. Such knowledge alliances [1] will be important in the development of knowledge on how contemporary wealth is produced as well as extracted, which in its turn constitutes the basis of power relations. Without that knowledge on the existing power relations and how to challenge them, we may produce long wish lists with ideas of how we would like society to be, but remain incapable of implementing them.

[1] Stigendal M and Novy A. (2018): Founding Transdisciplinary Knowledge production in critical realism. Implications and Benefits. Journal of Critical Realism 17(3): 203-220
Mikael Stigendal

Professor of Sociology
Malmo University
Sweden

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Byt ut konstruktivismen mot kritisk realism

(publicerad i Skola & Samhälle den 6 februari 2020)

Konstruktivismen ger ingen bra grund för skolans kunskapssyn. Samtidigt är den filosofi som Wikforss föreslår för skolan i sin bok Alternativa fakta inte heller en framkomlig väg. Mikael Stigendal pekar istället mot kritisk realism som en lämplig grund för skolans kunskapssyn (red.).

Magnus Hultén vill bringa reda i diskussionen om konstruktivismen. Det är bra. Det behövs. Han hänvisar till de senaste årens genomslag för konstruktivismen i den bredare skoldebatten och lyfter fram filosofiprofessorn Åsa Wikforss och hennes bok Alternativa fakta från 2017. Det ska jag spinna vidare på. Det kan vara särskilt viktigt eftersom det tillkännagavs i början av december 2019 att ABBA-Björn Ulvéus ska dela ut ett gratis ex av hennes bok till landets samtliga gymnasieelever.

Wikforss framställer sig gärna i sin bok som sanningssägare och säger sig gång på gång i boken känna yrsel när hon ska försöka förstå de som hon kritiserar. Hon flaggar däremot inte så tydligt med den analytiska filosofi som ligger till grund för hennes kritik och vars antaganden om verkligheten hon ger uttryck för. Men antaganden om verkligheten ger vi alla uttryck för. Det är inget konstigt med det. Om vi till exempel avsiktligt undviker en viss stadsdel om kvällarna så beror det kanske på att vi tror oss råka illa ut om vi går dit. Men tänk om den tron, det antagandet inte stämmer? Tänk om vi istället bidrar till att göra stadsdelen otrygg genom att inte gå dit? Då finns det anledning att synliggöra och diskutera ens antaganden. Det gör dock inte Wikforss i sin kritik av konstruktivismen. Analytisk filosofi sägs utgöra huvudfåran inom filosofin (s. 68) men vilka antaganden om verkligheten det för med sig klargör hon inte. Det behöver inte innebära att hon har helt fel i sin kritik. En del av det hon skriver är bra och viktigt.

Den filosofi som Wikforss kritiserar kallas omväxlande konstruktivism och socialkonstruktivism, men också postmodernism. Genom den senare benämningen har den en förankring hos filosofer som Lyotard, Foucault och Derrida. En annan filosof som har bidragit är Richard Rorty. Nämnas i sammanhanget bör också Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, författarna till den inflytelserika boken ”Hegemony and Socialist Strategy”.

Gemensamt för dessa teoretiker är synen på sanning som konstruerad och instängd i språket. Användningen av termer som konstruerad och konstruktion beror på den engelska förlagan. Det handlar om att sanningar måste skapas. De finns inte av sig själva och sant blir något relativt ett givet perspektiv. Det är allt där finns att säga. Det kan visserligen vara mycket, men som Wikforss säger: ”Även om vi accepterar att språket är en social konstruktion följer det därför inte att det språket handlar om (hundar och citroner, elektroner och mässlingvirus) är sociala konstruktioner.” (s. 62) Jag håller med men citatet är också intressant på grund av den distinktion som Wikforss gör, den mellan språket och den verklighet som språket handlar om. Jag ska använda denna distinktion för att förklara skillnaderna mellan konstruktivism och Wikforss synsätt, men också för att föreslå en väg framåt.

Konstruktivismen förlitar sig på den ena sidan i denna distinktion, den med språket, diskurserna eller vilket ord man nu använder för det som också med ett mer allmänt begrepp kan kallas meningssammanhang och som på engelska heter semiosis. För Wikforss är det istället den andra sidan som gäller, fakta som hon också kallar det. Med fakta menar hon så som världen är. Ställningstagandet för den andra sidan framgår när hon skriver att ”fakta är det som gör faktapåståendena sanna, fakta är sannningsgörare.” (s. 12) Sanningen är således inte skapad, menar Wikforss till skillnad från konstruktivisterna, utan den ingår i objektet. Den som vill ta reda på denna sanning framstår utifrån Wikforss synsätt som guldgrävare.

Och det är guldgrävande som barn och ungdomar i skolan ska bli bra på. En objektiv sanning existerar och det gäller att hitta den. Det anser sig Wikforss uppenbarligen ha gjort och det ger hon uttryck för när hon framställer sig som sanningssägare. I sitt tal om yrsel när hon bemöter andra inriktningar banar hon väg för det som på 1960-talet kallades enhetsvetenskap och som då kritiserades sönder och samman av till exempel C Wright Mills men också av Thomas Kuhn med dennes paradigmteori. Den är felaktig, hävdar Wikforss nu bestämt i sin bok (s. 238-9) och uppmanar oss att istället lita på experterna, det vill säga de som har grävt sig fram till guldet. Hon säger det kanske inte rent ut men utifrån en sådan kunskapssyn måste eleverna disciplineras. Det är den enda vägen till lärande.

Magnus Hultén undrar i sin inledande artikel varför det måste anses som ett hot mot skolan som samhällsbyggande institution att ”elever ges någon form av självständighet i klassrummet? Är inte detta tvärt om själva grunden till att skolsystem världen över under 1900-talet blivit just en bidragande del av samhälls- och demokratibygget?” Jo, det är det. Jag håller helt med. Den filosofi som Wikforss står för bereder väg för en annan slags skola.

Men konstruktivismen är ingen bra grund att stå på som alternativ. Som filosofi befrämjar den kunskapsrelativism eftersom den saknar fotfäste i det som finns utanför språket och diskurserna. Om Wikforss har rätt i sitt påstående att mycket av den svenska skolan bygger på konstruktivism vet jag inte och kan inte uttala mig om. Men i den utsträckning det stämmer kanske det ändå inte är den konstruktivism som benämns hård det handlar om utan den mjuka varianten, den som vetter mot en annan filosofi, den som har haft ett ganska starkt stöd inom sociologin och som jag hoppas kan få en större betydelse i diskussionen även om skolan, nämligen kritisk realism.

Kritisk realism framhåller just betydelsen av antaganden om verkligheten, det vill säga det som Wikforss smusslar undan. Ett av dessa är antagandet om att verkligheten kan göras meningsfull, till exempel i form av kunskap. Precis som konstruktivismen hävdar kritisk realism att kunskapen inte finns av sig själv. Den måste skapas. Men när det väl har skett ingår kunskapen i den verklighet som ingen av oss mentalt har en oförmedlad tillgång till, det vill säga den verklighet som utgör den ena sidan i den distinktion som Wikforss tar upp i citatet ovan. För att vi ska kunna använda kunskapen och kanske även bidra till dess utveckling måste vi först göra den till vår egen. Därmed skapar vi samtidigt den andra sidan i distinktionen och den klyfta som uppstår mellan de två sidorna blir oöverstiglig. Det krävs ett arbete för att bidra till kunskapens utveckling. Det krävs ett arbete också för att göra den till sin egen. Det senare uppfattar jag som innebörden av lärande och för att det ska bli bra behöver det därför skapas gynnsamma förutsättningar för kreativitet.

Mycket av det som står i 1994 års läroplan, varav en hel del finns kvar i den senaste, till exempel de fyra formerna av kunskap (de fyra f:en), menar jag kan motiveras utifrån en kritisk realism. Min förhoppning är att detta tankesätt i läroplanen ska få leva vidare och utvecklas. Jag tror dock att det kan få en betydligt starkare grund om man byter ut konstruktivismen mot kritisk realism.

Mikael Stigendal, professor i Sociologi vid Malmö Universitet

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Därför förlorade Labour valet i december

Under tio år har konservativa regeringar i Storbritannien tryckt ner människor i skorna med sin åtstramningspolitik. Visst borde väl då en majoritet av britterna längta efter en annan politik? En sådan politik erbjöds också av Labour, kanske den mest hoppfulla som har skådats i Europa under de senaste decennierna. Visserligen innebar Brexit ett speciellt läge, men inte kunde man väl nu rösta fram ett parti vars ledare har framstått som en clown? Men jo, det gjorde man. Med klar majoritet. Hur Labour kunde missa denna chans är viktigt att förklara. Jag har gjort ett försök utifrån ett lokalt perspektiv i en essä publicerad av Arena och den kan läsas här.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Recension av bok om segregation

Jonas Lindström har skrivit en bok om segregation. Den har jag recenserat i tidskriften Arkiv och recensionen kan laddas ner här.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ungdomar – problem eller potential?

Jonas Alwall och jag har skrivit ett kapitel till antologin ”Drömmar och röster : en antologi om barns och ungas livsvillkor”. Antologin publicerades i november 2019 och vårt kapitel heter ”Ungdomar – problem eller potential?”. Vi tar vår utgångspunkt i hur ungas problem i dagens urbana miljöer, inte minst i Malmö, ofta beskrivs som en fråga om dessa ungas destruktiva livsstil. Ett sådant perspektiv tenderar dock att bortse från de bakomliggande orsakerna till problemen. I stället för det problemorienterade förhållningssätt som ofta präglar insatser riktade mot unga vill kapitlet lyfta fram ett annat förhållningssätt – ett potentialorienterat – som inte begränsar sig till problem som lätt kan identifieras (symptom) utan i stället fokuserar dessa problems orsaker och ungas egen handlingskraft. Fritidsverksamheten Gnistan i Malmö, som särskilt lyfts fram i kapitlet, är exempel på en verksamhet som författarna menar präglas av ett potentialorienterat förhållningssätt, om än delvis implicit och med stor möjlighet att utvecklas ytterligare.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

EuroMemo i Paris 2019

In September 2019, the EuroMemo Group had its annual conference, this time in Paris. I presented a paper at the conference which draws on my work as a researcher in the project called “Model for including social benefits in investment decisions for city area development”.

Abstract: “How should capital be approached? This has become an urgent question for cities across Europe. As public budgets are under increasing pressure, cities have found it necessary to attract the funding of capitalist investors. In recent years, various financial instruments and models have been developed for that purpose. My paper will explore one of them; Sustainable Return on Investment (SuROI). The paper uses a case where a multinational builder, national real-estate companies and some other urban development actors work together for 2,5 years with the local council of Malmö in Sweden. The project aims at developing a model that draws on a broadened concept of value in investment decisions for city area development. Using the discourse of sustainability, the model is expected to account for not only economic value but also so-called social value and benefits. The process is guided by a British company. In my paper, I will show how such an approach to capital runs the risk of contributing to the increasing commodification of our lives, subordinating ourselves further to capital. This is not, however, what the leadership of the project want. Instead they want the model to promote ecologically, socially and economically sustainable urban development. But is that really feasible? On the basis of my analysis, I will draw some more general conclusions and suggest policy implications on the challenges and opportunities of approaching capital in a socio-ecological transformation.”

My paper, “Approaches to capital in the socio-ecological transformation”, is available at the conference website here.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Globaliseringens vinnare och förlorare

Den 31 januari 2019 höll jag en föreläsning på Ungdomens Hus i Malmö om globaliseringens vinnare och förlorare. Tillställningen arrangerades av Möllevångens & Triangelns S-föreningar i samarbete med ABF Malmö. Vad kan vi göra åt den växande ojämlikheten? Det var den fråga som ställdes. Meningen var dock inte att jag skulle besvara den. Föreläsningen syftade till att lägga grund för en gemensam kunskapsutveckling. Hur det gick med det vet jag dock inte riktigt. Det var däremot en bra början för det kom ett femtiotal personer. En pdf-fil av min powerpoint kan laddas ner här.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar